uv TÄRSUdASHaAl al, HFITIOIR AVRUNATED AUMMdg utnämnde, ordinarie domare och civila embetsmän. Borgareståndet genom rättighet för manufakturister och fabriksidkare på landet, at med närmaste stad deltaga 1 riksdagsmannaval och att äfven sjelfve kunna väljas, samt Bondeståndet med säteri samt rå och rörs hemmansegare af allmogen. Det var ej svårt att förutse, hvad som:också inträffade, eller att detta förslag förföll med undantag af det om manufakturisters och fabriksidkares på landet inträde i Borgareståndet, i fråga hvarom voieringspropositioner så sinnrikt af konstitutionsutskottet uppställdes, att Borgareståndet emot sin vilja blef bragt att voiera derom i förstärkt utskott, der det naturligtvis skulle förlora. Tilläfventyrs bör man häruti finna förklaringen till den kraftyttring hos Borgareståndet att sedermera undandraga sig deltagande uti hvarje omröstning öfver alla sådana af utskottet uppgjorde voteringspropositioner, deruti Ståndets serskilda tanka icke blifvit inrymd. Det visar sig sålunda huru en oformlighet genast föder en annan. Emedlertid ar nu frågan om Borgareståndets förstärkande med manufakturister och fabriksidkare å landet den enda föramdring i representationen , som hvilar beredd till afgörande vid nästa Riksdag, då den sannolikt faller genom förkastande i Borgareståndet, särdeles som detta stånd äfven då torde finna olämpligt , att duet ensamt skall blifva ytterligare inympadt och det just med sådana personer, hvilkas förhållande till städerna icke är eller treligen dessförinnan blifver. tydligen bestämdt, utan såsom hittills fullkomhgt beroende af godtycket för dagen. Oaktadt de högljudda rop, som före och under riksdagen låto sig höra om en ingripande förändring af vårt representationssätt, och oaktadt många riksdagsmän, åtminstone inom Riddarskapet och Adeln samt Borgarståndet, uti sin enfaldighet trodde att en slik förändring denna gång på allvare var i fråga, stå vi ännu på samma punkt, eller att allmänna rösten talar för, men att de, hvilka nu dertill ega makt, synas sakna all håg för verkelig förändring. Ehuru tilläfventyrs öfverflödigt, såsom af så månge före oss med mera förtjenst utfordt, måste vi likväl i korthet undersöka om hvarje al våra stånd nu mnefattar de stora egenskaper konstuutionsutskottet dem tillerkänt. Vi börja med Ridderskapet och Adeln. Utskottet anser detta Stånd föreställa det historiska statslifvet, uttryckt geaom bördsprerogativ, förvärfvade såsom belöning för krigsbragder och andra förtjenster af fäderneslandet. Om Adelskapet hos oss icke vore ärfteligt, eller om det låg i sakernas natur att förtjensten vore lika ärftlig som adelskapet, eller om, såsom fordom oftast var fallet, snille och allt slags förtjenst endast kunde finnas inom Adeln, såsom i besittning aj landets redbaraste egendom, och derföre snar! sagdt uteslutande i tillfälle att erbålla den bildning och uppfostran, som dana stora män, skulle vi vilja lemna utskottet vitsord uti dess omdöme; men dågj såsom i vår tid, adelskapet allmänligast endast är ärftligt till namnet, och dess egendom oftast inskränker sig till sköldemärkena på Riddarhusets väggar, då nationalförmögenheten både i fast och löst tagit sig helt andra vägar, så att den ej utgör något prerogativ för någon serskild medbor,areklass, utan är lika åtkomlig för alla, såsom nu mera beroende icke af namhb utan af personliga egenskaper och i följd deraf den högre bildningen lika lätt sprider sig inom som utom dem, hvilkas förfäders minnen forvaras på Riddarhuset eller annorstädes i historien, torde få medgifvas att det är en missledning att påstå det historiska Statslifvet ensamt förestaidt genom Ridderskapet och Adem. Att Preste-ståndet bör föreställa folklärare-kallet,! vården om religionens och applysningens eller kyrkans och skolans upphöjda anelägenheter, vilja vi ej bestrida, men illa har detta kall blifvit utfördt och illa har den heliga elden uti ljusets fackla, som genom Reformationen upptändes, blifvit vårdad, om den e spridt intresset för religionens och upplysningens uppböjda angelägenheter längre än inom sjelfva kallet; och vi hoppas ej vara så föga framskridne att berörde angelägenheter icke lika öm vårdas af personer utom som inom Preste-ståndet. — Dagliga erfarenheten vitnar deremot. Den styrker att allmänna undervisningen, först steget till upplysning, befrämjas lika, om ickt mera, af den stora allmänheten, än af Preste: ståndets medlemmar. Ja, sista Riksdag uppvia a Aas Räls LAT act SnG ÄR Ne;