g VICVVe IEA BR Te oo WS SAN STARR BR os stås att om en konungens rådgifvare skulle anse rikets bästa erfordra en förbättrad nationalsepresentation, han ezer rätt och pligt att derom i underdånighet hos Kongl. Majst hemställa. N då efter den upplysning konstitutionsutskottet lemnat, statsrådsprotokollerne emellan de 2ne sistförflutne riksdagarne icke innefatta något härom, hafva vi åtminstone den rättelse, att ingen af konungens rådgifvare under berörde tid ansett någon förändring uti representationssättet af behofvet påkallad. — I följd häraf lemnpades frågan åt den enskilde motionsrätten att behandlas, biträdd endast af konsttutionsutskottet. Åtskillige riksdagsmän begagnade väl sin motionsrätt, men dels blott i allmänna termer åsyftande örfverändakastande af hela nuvarande representationssätt, och dels i vissa mindre väsenthga omständigheter. Grefve Spens ensam framstod med ett helt förslag, som särskilt trycktes och i början ådrog sig uppmärkssmhet. Det var också icke utan värde såsom utarbeiadi med mycken omtanka och innefattande åtminstene ett system, utan att helt och hållet upphäfva det bestående. Olyckligtvis stödde det sig ytterst på införandet af landtilagar eller ett slags provinsriksdagar, som troligen skulle efter tidens tecken föranledt dertill, att riksdagar och bere: delser till dem skulle parmanent sysselsatt en stor del af natiomen år ut och år iv. Utom dess bibehölls genom förslaget icke allenast nuvarande fyra stånd utan ökades desse med tvi afdelningar, den ena bestående af ofrälse män utan ordinarie beställning i rikets tjenst och den andra af frälse och ofrälse embetsmän med ordinarie beställning i rikets tjenst samt derutöfver med en sjunde afdelning vald af alla de öfrige utan afseende på börd, stånd, förmögenhet eller bostad. Det är sant, dessa afdelningar skulle utgöra en gemensam kammare och för visse fall dela s:g uti tvenne; men utskotten med deras ovilkorliga handläggning af alla riksdagsärender, Voro bibehållna, och mycket annat som nutiden ej gillar, devibland att biskoparna skulle förblifva sjelfskrifne riksdagsmän och öfrige ledamöter af presteståndet väljas endast af ståndet. Efter vid pass sex månaders forlopp ifrån riksdagens början inkom konstitutionsutskottet med sitt betänkande om nationalrepresentationen. Ouverturen — eller inledningen lydde såhär : Tidsandans lösen heter reform. Detta omskapnings-begär väckes måhända oftast af ett omotiveradt missnöje med det bestående, under riktning till något annat, som, plott derföre att det är annat, för modas vara bättre; men det torde ock stundom härflyta från en renare källa — från fosterländskt nit att förädla och fullkomna samhällsinräöttningen. Sålunda sträfvar klanderlusten , brådstörtande att nedrifva, utan föresedda ämnen till en måhända planlös nybyggnad. Utbildningsomsorgen deremot synar betänksamt bristerne, granskar med stränghet förbättringsutkastet och samlar med urskillaing materialierne till ombyggnader på den gamla, men befästade grunden. Hårigenom uttryckte utskottet på förhand sin opinion. Fortsättningen blef också densamma trogen. Sedan utskottet fulländat en undersökning om allmänna valens princip, som utskottet ansett vara densamma som Demokratiens och således förkastat, inlat sig utskottet i bedömandet af nuvarande riksstånd, ibland hvilka utskottet ansåg! bondeståndet tföreställa menige allmogen eller den vid Svenska jorden, medelst hennes odling och besittning, innerligast bundna folkstammen , sjelfva den bevarade nationaliteten i seder, lynne, drägt och yrken; borgareståndet — konst och slöjdfliten nedlagd på råämnens förädling, samt handeln eller varulaget och såsom ett dess medel sjöfarten; -— presteståndet — folklärarekallet, vården af religionens och upplysningens, eller kyrkans och skolans upphöjda angelägenheter; ridderskapet och adeln — det historiska statslifvet, uttryckt genom bördsprerogativ, förvärfvade såsom belöning för krigsbragder och andra förtjenster af fåderneslandet. I denna representationsform — fortfar utskottet — ovåaldigt och fördomsfritt betraktad, saknas intet enda af nationliga intressen och elementer, tvertom framstå de der alla med si-na egna gränslinier, med vart sitt veto, och likväl under gemensamma foremåls serskilda behandling, sammanflytande i ett helt, för att ut-; trycka folkvilian. 1 4