Aftonbladet – 21 september 1836, sida 1

att: Fransmännens Konung är så —— a att jag heldre vill tjena Sultan, än åter blifs minister hos Ludvig Filip. Hr Mol h haft bättre tillfälle att lära känna sin monark ä vi, och vi böra således icke disputera med hc nom. Utan att inlåta oss i någon undersökrin huru vida Moles fiendskap mot Talleyrand ha sin grund i nyssnämnde omständighet, känna y i alla fell, att denna fiendskap existerar 1 hö grad. Om således den nye utrikesminister icke vore, hvad wvi veta att han är, tillgifver Rysslands interesse — om han icke vore hva vi likaledes känna att han; är, stämd emot alli ansen med England — (man har mer än er gång hört honom fråga: hvad hafva vi väl at hoppas af en allians med England, som blott söke att upprätthålla sfazus quo? då deremot en allians med Ryssland skulle återgifva Frankrike sina naturliga gränser) — tili och med om grefve Mold icke vore på detta sätt intagen emot qvadrupel-alliansen, så skulle dock den omståndigheten att densamma, såvidt den rörer Frankrike, är ett verk af Talleyrands talangfulla plomatik, vara ett tillräckligt skäl för grefve Mol, att tfampa dena allians under fötterna. Hafva vi således något giltigt skäl att betvifla uppriktigheten åf den försäkran, vår regering erhållit, att Fransmännens Konung och hans ministrar beslutit att stå fast vid stipulationerne i quadrupelalliansen? Såsom ett bevis på Ludvig Filips benägenhet att gå ifrån denna traktat, hafva vi anfört Thierss förafskedande derföre, att han fordrade att den skulle upprätthållas, och Moles utnämnande till hans efterträdare, Mol som redan aflagt prof på sm tillgifvenbet för Ryssland, och följaktligen på sin fiendskap mot den vestra alliansen. Vi hafva sagt nog för att verka en öfvertygelse, som endast kan förändras af kabinettets i Tuilerierne framtida handlingssätt. Må Frankrike lemna Drottningen af Spanien den undsättning, hvarpå hon har anspråk, icke såsom ett nådebevis, en ynnest, utan såsom en rättighet. Det är vår fasta öfvertygelse, att om denna undsättning icke snart lemnas, så står det icke länge i Ludvig Filips makt att vägra den. De män, han nu inkallat i sitt råd, skola icke, hvarken genom deras karakter eller politik, förmå stilla den förbittring, som gror opp i allmänna siunesstämingen i Frankrike, och åt hvilken de händeler, som hastigt följa hvarandra på halfön, kunna gifva en impuls, som måhånda blir farlig ör Orleanska dynastiens stabilitet. RE DONNA NE OMR OR SÖK STUNT SS ANDA SE RT Br