Aftonbladet – 20 september 1836, sida 3

beter, som hafva för afsigt, att röra och beveka menniskohjertan till misskunsamhet emo!, den hdande och betryckte, i en tid, då den allmänna valgörenheten så mycket anli:as, så alägger mig dock min embetspligt i förening med en öm samvetskänsla, att taga ett steg, som är ett bland de svåraste. När man blir tvungen, att framföra en familjs, eller ett folks nödrop, förete sig många talande skäl både med och mot och, då nran härvid öfverväger omständigheterna, måste man läta svårigheterna, som merändels bestå uti tvekan, fruktan oeh granlagenhet, falla. Hvarje menniskas handling, ehuru svår den ock må vara, har hopp med sig; så äfven här. Tiden är väl granlaga, men den är ock välgörande. Under förtröstan till Guds godhet och menniskors välvilja är det som jag vågar taga den enda utväg, som synes mig vara Oofrig, för att rädda några menniskor från undergång eller åtminstone lindra dem i deras siora nöd, och får jag derföre fåsta den vördade allmänhetens uppmärksamhet på följande: Tvenne hufyudomständigheter hafva i synnerhet bidragit till denva församlings fattigdom, neml. de hårda missväxt åren allt sedan år 1828 med undantag af år 1834 och renhjordarnes förödande genom vargarnes härjningar under de sista 5 åren. Åren 183132 och 33 bade man den glada förmån att emottaga undsättning, äfvensom icke roga gäfvomedel af spanmål, gryn och kontanter; ja, om man härtill lägger den betydhga summa, som genom Hr Lzestadii åtgärd blef insamlad för Lapparnas räkning, deraf de ännu hafva ett godt stöd, så har denna församling fått kanhända mera, än mången annan. År 1834 var ett medelmåttigt år; men det kunde icke, såsom man lätt kan föreställa sig, bota de refvor, dem de foregående svaga åren förorsahat. Året 1835 var ett hårdt missväxtår och medförde dessutom oerhörda olyckor; råttor och fjällmöss i förening med den såkallade mullvaden framtågade i myriader och lemnade hvarken den frusna åkern eller de svaga myrängarna osköflade.) Det lilla man kunde inberga blef dels förtärdt, dels sönderhackadt och bortskämdt; deraf uppkom icke blott en stor foderbrist, utan äfven en förödande boskapssjukdom, hvarigenom många nybyggare förlorade nästan alla sina kreatur. Ifrån den 25 Juni 18385 till samma tid detta år bafva 42 hästar, 56 kor och 678 fårkreatur, utom en mängd kalfvar och getkreatur, störtat, till större delen, såsom en följd af förenämnde landsplåga. Under den förledna vintern och våren hade hvar och en all möda ospard, för att åter) skaffa sig sädeskorn, som nedlades i jorden under början af Juni månad; på en förhoppning. Men hoppet. har slagit fel! Den ovanligt kalla, regniga och korta sommaren har icke hunnit, eller eus för-! mått upplifva vegetationen. Åkrarna stå annu gröna, mer och mindre skadade af kölden; axen till större delen utan kärna, myrängarna ligga ännu sänkta under vattenflödet och potateslanden hafva redan på de flesta ställen bortfrusit. Ingen enda jordfrukt bland de få man här får, lofvar odlaren någon belöning for dess använda möda. ) Nöden har redan under sommaren visat sig derigenom, att många icke haft en enda ren mjöldoft på 7 å 8 veckor, och inom: socknen finnes icke en enda kappe råg, korn eller mjöl på lån eller köp, oaktadt någre bönder äro välbergade. Desse sednare hafva i vår sålt, lånt och gifvit bort så nära ifrån sig, att de torde vara nödsakade göra en valfartt) å bar mark till nedre landet efter spanmål. Del som haft den lyckan, att hushålla och höft råd att behålla sina kreatur, de kunna lefva någorlunda, men de Gcfnga, som bo på nya och! frostländta ställen, som hafva förlorat sina kreatur, som äro sjuklige, som hafva många små barn och äro fördjupade i skulder, utan lifsuppehälle, ntan kredit och borgen, de äro hogeligen att beklaga, helst sådana svårigheter tillsammantagna pläga vanligen förorsaka tungsinthet, håglösbet, hopplöshet. Om man nu härull lögger en försvårad kommunikation, så är ) Såsom exempel på förödelsens styggelse må man anföra en och andan not: En bonde i -— ss -. 2 sa hö a 1 er