Aftonbladet – 20 september 1836, sida 1

adele 20 OFpPtembLel d. 5 Sept. sett dagen. Strängt, oblidkeligt kufvande af alla försök, som skulle kunna framkallas af minnena från 1830, såväl hemma som utrikes ; demokratiens bekämpande i alla dess skepnader, till dess det en gång i framtiden kan lyckas, att genom Pärskapets ärftlighet och majoraternes återställande c. gifva henne dödshugget — se der de hufvudmomenter man haft i sigte vid alla de ministerförändringar, som utgått från Konungen, och blifvit tolererade at en Kammare, som tilfsatt af nationens minorilet (af på sin höjd 180,000 valmän, bland mer än 32 millioner Fransmän) bärer i sitt sköte en för3 lamande motvigt mot hvarje fri rörelse, i en otalig skara beroende embetsmän. Alla reaktioner, till hvilka de senaste 6 åren varit vitt nen, hafva ägt rum, icke emot Kammarens vilja — ty en sådan feltes Kammaren ; hade hon heft den, så skulle hon ej saknat medel att göra den gällande — men väl emot Kammarens önskan. Vid ingen af dessa särskilta epoker har det felats. Konungen villiga verktyg för utförande af hans ideer. Tack vare karakterslösheten hos somliga, och egoismen hos andra af de indiviIder, som straxt efter Julirevolutionen kallades till det dåvarande medborgare -konungadömets mini strar, då det ännu gjorde mine af att anse folken såsom sina bundsförvanter och konungarne såsom sina fiender — personer hafva icke saknats, som under alla de phaser, systemet af d. 7 Augusti sedermera genomgått, beredvilligt räckt handeny och äfven nu, då den antidemokratiska rigtningen bestämdare än nånsin förut framstår, påtrugat sina tjenster eller åtminstone icke vägrat dem.; Ibland de senast utnämnde ministrarne kunna isynnerhet Hrr Guizot och Molc räknas till den na klass, den förre drifven af sympathi, den sednare af en aldrig bristande ärelystnad att lem na sig till verktyg åt den kunghga viljan. Begge voro de ministrar på samma gång som Dupont och Lafitte, då Marseillerhymnen ännu var den officiella sången och paraplyen den enda kongl. lifvakten ; då Belgiska och Polska revolutionerne ställdes vid sidan af Julirevolutionen såsom dess yngre syskon; då underrättelserne om Polackarnes segrar begagnades såsom retmedel för Parisiska nationalgardets enthusiasm, och de landsförviste Spaniorer, som samlade sig vid Pyrenergränsen för att återställa konstitutionen ; fingo nästan öppet understöd. Hr Guizot, som då i egenskap af inrikes minister riktade dessa mäns rörelser mot Spanska gränsen, hvilkas sträfvande gick ut på att underkasta Ferdinand VII 1812 års konstitution, skall nu återkalla hjelptrupperne, på det de icke måtte tjena den af Regentinnan besvurna konstitutionen till försvar och skydd mot pretendentens legitimitet ; och Hr Mole, från hvilken non-interventionsprincipen utgick, Hr Mold, som förklarade en främmande makts uppträdande emot folkviljan i Belgien och Polen för en casus belli från Frankrikes siday, it honom torde det vara förbehåliet att, (till en början i hemlighet, det förstås), operera emot den konstitution, som de mest otvetydiga utryck af Spanska nationalviljan upphöjt till staens grundlag. — Ibland de öfriga nya minitrarna åro Hrr Persil, Gasparin och Duchåtel, ill sina politiska åsigter tillräckligt kända. VWVicemiralen Rosamel var fordom en ifrig anhän--. are af restaurationen. Först långt efter Julievolutionen fogade han sig 1 den nya sakernes rdning. Just detta hans förfarande var det om öppnade för honom dörren till Deputeradeammaren ; de Carlistske valmännen i Toulon tsågo honom till sin kandidat, och förstodo kaledes att skaffa honom de ministerielles röter, emedan desse, till hvad pris som helst, räfvade att utestänga den frisinnade oppositioens kandidat. För sina politiska åsister tore Hr Guizot vara den impopuläraste bland de yss utnämnde ministrarne, liksom Hr Persil är et för sin personlighet; den sednare sträfvade, som bekant är, sedan han utgått ur kabinett och äfven förut, då han var ganeralprokurar, flere gånger efter ett af vicepresidentskapen kammaren, utan att nånsin lyckas deri. — Hr abriel Delessert, för närvarande prefekt i deirtementet Eure och Loire, nämnes såsom förodad efterträdare åt Hr Gisquet, hvars afgång gen just lärer beklaga, om ej måhända de röfre och tjufvar, som mera ostördt än nånsin refvo sin handtering under hans mpolisförvalt