Aftonbladet – 16 september 1836, sida 2

vv Vv ÖRAN OCH DESS OMGIFNINGAR. (Denna intressanta berättelse är förcfattad af Engelsmannen Thomas Campbell och öfversatt från New Monthly Magazine). Staden Oran på Afrikas norra kust, fordom stor och folkrik, men nu inskränkt till några tusen innevånare, är belagen på 35 grader nordlig latitud och 3 grader longitud öster från Paris. Hon ligger till en del vid hafsstranden, vid ingången till en bred hålväg, och till en del på tvänne platåer, på hvardera sidan om samma hålväg. Redden är pittoresk men föga djup, blottställd för stormarne, och erbjuder ej någon säker ankarplats för annat än mindre fartyg. Anblicken af Oran är på en gång imponerande och behaglig. Gatorna äro breda och raka; det är ett paradis, jemfördt med Algier. Man kommer dit in genom sex portar; staden är omgifven af en mur, flankerad på vissa afstånd af starka fåsten, som Spaniorerne uppfört. Klimatet är förträffligt och, som det allmänt försäkras, ganska sundt, ehuru något angripande för svaga bröst. Dödligheten är här mindre än i Algier, hvilken stad likväl alldeles icke kan kallas osund. Proportionen af sjuka bland franska trupperne är som 1 till hundra. Det är sällsynt, att den öfverstiger 5, och sådant endast under de hetaste sommarmånaderne, och då samum blåser. Ett omåttligt förtärande af frukter och bränvin ingår för öfrigt lika så mycket som samum i sjukdoms-orsakerne. Man bör dock hoppas, att målttlighets-samfund med tiden skola inrättas i Afrika. Den hålväg, hvarom jag talade, delar staden i tvenne delar, som förenas genom en vacker stenbro af Spansk byggnadsart. Den bäck, som flyter genom hålvägen, uttorkar aldrig under den varmaste sommar. Dess lopp drifver flera qvarnar. Man kan ej föreställa sig en vackrare dal innesluten mellan en stads tvenne hälfter. På bäckens stränder höja sig terrasser och trädgårdar, betäckta med frukter och blomster. På alla sidor hör man foglarnes sång, hvilkas qvittrande blandar sig med vattnets sorl,, under det ögat med förtjusning sväfvar öfver blomstrande persiko-, orangeoch mandelträd. Ni måste ursäkta mig, att jag faller in.i idyllen; men jag har sällan erfarit ljufvare känslor, än dem, som intogo min själ, när jag gick längs stranden till den högre staden. Det landskap, som utbredde sig för mina blickar, väcker blandaae minnen från Spanska och Mohriska. historien. Fästet SantaCruz, likt ett örnbo liggande på toppen af berget Camsa, 1600 fot öfver hafsytan, kröner högsta spetsen af den bergskedja , som på en längd af 6 engelska mil sträcker sig ända till Mers-el-kebir , hvarest man träffar andra mäktiga Spanska fästen. Moskdeernas minareter och den trefärgade fanan, som fladdrade på citadellets torn, förde mina tankar än till det förflutna, än till det närvarande, och än till framtiden. Oran återlemnades till Mohrerne af Spaniorerne år 1791. De hade då innehaft det ett århundrade, och utgifvit millioner, för att göra det ointagligt; men en jordbäfning begrafde, på en enda olycklig natt, tusentals inpevanare under ruinerna af deras hus, och kullkastade fästen, byggda af menniskohänder, liksom ett barn skulle nedrifvit ett kortbus. Guldet skulle likväl kunnat upprätta föestöringen; men Spaniorerne tröttnade vid en besittning, som redan kostat dem så mycket. Genom en traktat mellan Konungen af Spanien och -Dejen af Algier , afträddes Oran och dess omgifningar åt denne sednare. Mitt första besok efter ankomsten till Oran var hos Engelske konsuln Herr Dalzell. Jag uppsteg sedan till fästet, det nya Kasba , ett namn som det bär för att skiljas från det gamla, som faller 1 ruiner, i afsigt att uppvakta General Trezel. Det nya Kasba!har tvenne vackra vallar, samt batterier, SOM beherska redden och staden, en djup graf med en contrescarne ach lemningarne af en betäckt Väg.