sak, emot kronan och mig äger ett alldeles stridigt, men med lefverantören gemensamt och öfverensstämmande intresse. Stockholm d. 7 Aug. 1836. Åkerstein Ryttmästare i Gen. staben. Bilaga till ett missiv, af samma datum, till chefen tör Konungens Generalstab för armeen. Att ofvanstående afskrifter äro med originalen lika lydande intygar Ex officio Fr. Widbom. Aftonbladets framställning, att jag serskildt såsom skäl för ansökningen uppgifvit? löften lemnade till Danmark och Norge, strider helt och hållet emot ordalydelsen i min underdåniga skrifvelse. Der anmäles blott hvarthän jag först ämnar begifva mig, och hvarföre först, till nämnde riken, Sådant anmälande är, efter mitt begrepp, vid dylika tillfaller hvarje officers skyldighet, heldst: då frågaär, att hos en annan makt något i militärisk väg förehafva — och ehuru hårdt och oförtjent jag ån anser det öde vara, som tvingar mig att lemna fäderneslandet , ansåg jag mig dock icke böra åsidosätta ifrågavarande underdåniga anmälan. Twvungen är jag, ettdera: att för en längre tid lemna Sverge, eller ock: att qvarblifva utan all militärisk verkningskrets, 1inkastad uti den för mig så högst vidriga af försvaret emot offentlige och enskilde personer af den halt att de oupphörligen anfåkta mig med sådane Rättegångar, som åsyfta att mer och mer intrassla en i sig sjelftydlig och klar sak. Jag har valt det jag under desse omständigheter ansett vara det rätta, nemligen att resa, och har derföre förtrott min sak åt en fullmäktig, till: hvars karakter och skicklighet jag hyser fullt förtroende. Till heder räknar jag mig den uppmärksambet, så väl H. M. Konungen af Danmark , som Norska militär-embets-myndigheten, fästat vid det obetydliga jag i afseende å Krigsmateriel förmått åstadkomma. WVid ett i följd af orsakerne , ännu mera smärtsamt aflägsnande från hemlandet, omfattar jag gerna tillfället att under några få af de första veckorne eller månaderne finna, åtminstone någon, sysselsättning i ämnen sorh icke äro mig alldeles främmande — men aldrig har detta varit, eller af mig uppgifvits vara, skäl eller orsak till mitt beslut att afresa — lika litet som det föranledt min underdåniga anhållan om tillstånd att få ingå i främmande ijenst. Mina tankar i dessa afseenden voro bestamde långt förr, än jag lofvade infinna mig i Köpenhamn och Christiania. Af det nu anförda och af den ofvan intagna P. M. synes, det skälen hvarföre jag anser mig böra lemna Sverige äro helt andra än dem Aftonbladet antydt, äfvensom klart kan fattas den inre meningen af det i min underdåniga permissions-ansökan begagnade uttrycket: att få ingå i främmande tjenst om tillfälle mig dertill erhjudes, med för min framtid mera gynnande utsigter, än dem hvarpå jag numera i Sverige kan hoppas! torde jag nu, för mera tydlighets skull, kunna tillägga. Att frågan om min permissionsansökning blifvit, under Herr Expeditions-Seecreteraren C. W. Ribens föredragning, så behandlad som visadt är, eller att K. Krigs-Collegium och dess Advokatfiskal fått deröfver yttra sig, bör val icke berättiga till oblida omdömen om min sak, enär det torde vara tvifvel underkastadt om denna behandling är formoch rättsenlig —! Ait åter K. Krigs-Collegium och dess värde Advokatfiskal Nicolaus Lindberg utlåtit sig såsom de gjort, var säkert att förvänta och torde finnas hka enkelt som naturligt, emedan de äro tillika mina åklagare och motparter. Om just derföre åt deras yttrande i ämnet bör lemnas någon betydelse — deröfver tror jag mig nu kunna jiakttaga tystnad. Beträffande Aftonbladets förmodan om en af regeringens änvuu icke tagen åtgärd, förmodar jag att det är rättast ingenting derom i tryck tillkännagifva, emedan andra då med ullt skäl kunIna förmoda, det den tryckande icke är såsom han bör vara, fullkomligt opartisk. Att erlinran blifvit gjord om allmänna lagens föreskrift lär sant, men hvarföre tyda denna erinran så ensidigt, då den likvisst, som af handlingarne synes, är tåsidig, emedan både de embetsmynI digheter, som hittills yttrat sig, äro af olika tankar och hafva till !stöd åberopat olika lag. REST 2 -. 2 ta) Jar And... PÅ