Och Carl den niondes lilia prydligt fasonerade hakskägg mellan de rakade kinderna yckes liksom ingifva oss mind:e förtroende till hans karakter, under det att vi vid ssynen af Erik den 14:s mörka skäggiga figur känsa ess dubbel intresserade för denna furste och haus tragiska oien. 1) rakade och i öfrigt europeiserade miltära persoaerne i Turkiet hafva 1 det orienialiska Iidspråket idragit sg benämningen af plockade dutvor. och man måste, i fall man jemnför dem med de långskägsiga eivile embetsmåanen dersädes, erkänna det wväffande i denna likneise. Till allt detta, som visserligen icke saknar sin vigt i vågskålen, tager man slutligen, i advokatyren för det långa skägget, in i räkningen sjelfva rakningsbesväret, hvilket förmådde en bekant tysk författare att utropa: I dag kastade jag ut min puderpuog och pudertippa genom fönrstret; 0, när skall jag skåda den lyckliga daogy då jag får sända rakask ock borste samma väg! Å andra sidan eller de bara hakornas, har man deremot invändt, att den omsorg, som fordras: till att hålla et yfvigt skigg väl propert och prydligt, fulit uppväger bestyret ined intrålning och rakning. Nu för tiden vill man dessutom så mycket mer finna de långa skär; gen :olämpliza, som det slags helsd, skägget a fordna dar egde, och hvarigenom det skyddades för kitsiighetens nypningar och handgripligheter , i våra dagar, då alla slags fördomar och skrock , måste vika för Civilizationen,, Ssvårligen skulle kunnavidmaithå!l-s, och man derfite med ett långt sbägg skulle löpa ständig fara ior de närgångra pålingongar, hvartill ett sådent framstående bihang tyckes liksom sjelf icbjuda. Dessutom åberopar maa, såsom eit kändt förhållande, att ett yfvigt skägg är besvärande för uttalet, och således alltid mäste vara obeqvämt, dubbelt nu mot någonsin, då det talas så myjcket och så almånt. Ait tala ur skägget går ja an ändå, om mana också är skågglös som en: flicka. Slutligen anmärker mn, att ett vackert skägg icke altid och för allom slår till buds,då deremot en bar haka aldrig är en omöjlighet, att det i alla tider gifvits fall, då visst folk i sina anspråk på en tillbörlig byllning funnit sig illa generade af bruket utat skägg, och den respekt, man hyst par preference ioc eti sådant dGfverflöod, samt att, om ej för annat, endast genom allt det för! g hatliza och schikanösa, hvartill detta bruk sålunda gålve anledning, detsamma filt sin egen dom. Om emedlertid någon al dessa anförda grunder varit första orsaken, att rakkuif sattes på, haka, är icke lätt att säga. Måhända skuile man våga den gissningen, att den ursprungliga anledningen till barberarekonstens uppfinning varit den, att i de äldsta tidernas vilda strider, brestgänges man emot man, ett dugtigt skägg erbjod en ursinnig motståndare ew ultör godt hållfäste, såframt icke en sådan bypothes skulie konseqvent leda till malitiösa och orimliga slutsatser, angående sättet att gå till väga i strid nu för tiden, då militären väl liter skägget vår xa på mun och haka, men i stället likasom allt folk är nästan barklippt i nacken. Grekerne nyttjade från Alexanders tid rakknifvar allmänt, och detta ända sill Justioiani regering, då långskägg åter kommo på modet; de förblefvo det sedan intill dess Coustantinopel intogs af Turkarne. Romarne synas hafva lånat bruket att gå med släta bakorifrån Sicilianerne, som voro af Grekisk härkomst, ty vilfiana att ett stort antal barberare, fonsores , år 290 före Christi börd bleivo derifrån afsände till hom. Vid republikens fall voro redan långa skågg mycket sällsynta. De kommo likväl med kejsar Hatrianus åter en vogue. Denne furste had2 nemligen lagt sig till ett ganska respektabelt skägg, för att undanskyla ärren i sitt ansigte; och de goda Romarena att genast låta skägget vVixa, barberarne att köras på porten, svartmuskiga figurer att promenera, hvart man vänder sig på den stora kejsarstadens gator! . Modet räckte dock icke serdeles länge efter denna kejsares död. Hans begge närmaste efterträdare buro likväl ännu skägg, i egenskap af flosofer. Ty de lärde hafva öfverallt varit de, som längst bibehållit den orakade skepnaden. Romarne brukade icke att genast afraka skögget, då det började växa, utan man lät ungdomen någon tid bibehålla en liten nätt ragg kring hakan. Första afrakningstillfället firaces såsom en serskild högtidligbet, och sköäggeis förstlingsskörd helgades åt någon gudomlighet, venligen till husgudarna. — Det gudfruktisa folket! (Forts. fölier.)