att hafva 1 tidningslitteraturen infört en ny genre, af stor förträflighet. Hvad man än emot densamma skulle kunna invända, aldrig skall man åtminstone säga, att den på något sätt stöter på le genre ennuyeux, den tråkiga genren, denna den olycksaligaste af alla. Tvertom. De i dessa Frågor förekommande små obetydliga utflykter ins blaug hinaus, den större frihet till resonnemanger om vissa ting och några andra, hvartill gerren medgifver tillfalle genom sin utkestliga egenskap, alltid i förening med frågornas ogsmena vigt samt nyhet och förut odzbatterade skick, bilda nödvändigt ea öfvermåttan underhållande och lärorik lektyr. Då vi icke kunnat blunda för den vördighet och öfverlägsenhet, Statstidningsn sålunda genom sina Frågor vunnit i alla upplystas ögon, har Läseksbinettets Redaktion begrundat, om icke den äfven skulle kunna göra något i oftanämnde Samhällsfrågorne, sin publik till uppbyggelse och gamman, sig sjelf till mycken uppkomst i respekt och myndighet. Det är ett försök i denna våg, vi härmedelst rekommendera våra läsare, öfverlemnande alt afgöras af det större eller mindre bifall, hvarmed detsamma emottages, buruvidå vi skola våga ett eller annat steg ytterligare inpå denna slippriga bana. Det ämne, vi enligt öfverskriftens Jydelse företagit oss till undersökning, är, — ingen lärer neka det, — af ganska hufvudsaklig betydenhet, och synes i närvarande epok, då, skägget börjat hos oss spela en större roll än förut, icke vara ovärdigt äfven en högre, intresserad uppmärksamhet, utan böra framför annat upptagas för diskussionen, i ändamål att alla skefva åsigter om delsamma må undanrödjas, och att en gång för alla måtte stadfästas den enda, sanna, den man fåfingt skall bjuda till att bortadvocera för oss. Man talar och skxrifver så mycket om Rättvisan och dess svärd, såsom en af gruaderna för allt samhälles bestånd. Hvarför icke äfven ett ord om Barberaren och hans rakknif? De båda ega sins emellan mera gemensamt, än man vid första påseendet skulle tro. Den förra näpser och tilltvålar, den sednare intvålar ; donnes stora konst består 1 en viss behändighet i handen, domarens, som förtalet svwnadom påstått, till stor del likaså. Rättvisans svärd tystar munnen på folk, barberarns kmi gör detsamma, åtminstone för ett ögonblick, och biåda hafva de med halsen att beställa. Justilisn föreställes med en vågskål, skäggskäraren nyttjar tvättskål; och om inga barberare mera finge finnas, så vore ingen rättvisa till. Också ser man att i alla tider barberare och skäzg behandlats såsom ingenting mindre än bagateller Barberarne äro alltifrån de äldsta dar, ja redan der historien annu är endast ett sagodunkel, anförda såsom konungars och furstars geheimeråd och högra hand, Så hade den phrygiske konungen Midas, såsom man känner af mythologien, en barberare till förtrogen af sina fatalaste hemligheter, och hvem har icke last Victor Hugos beskrifning i Notre Dame på deone Maitre Olivier le Diable , Hans Mej:s Ludvig den elftes af Frankrike bårdskärare och gunstling? Ännu i dag är i de spanska städerna barberaren hela verldens factotum, såsom Figaro i komedien, och hans verkstad, med rakfatet dinglande som skylt i portgången, hvarje förmiddag en samlingsplats för allt språksamt och godt folk i staden, och en fabrik för alla hviskningar, gissningar, förtal, bonmets och kalamhurer, som sedan göra ssin rund från hus till hus under den återstående delen af dagen. Enligt hvad kung Midas? historia gifeer vid handen, stiga rakknifvarnes anor ner till der dunklaste hedenhös. Deras välde har likväl ingalunda sedan den tiden framgått i en oafbruten, och som man skulle förmoda, allt jemt stigande progression. Tidtals en vogue och i verksamhet både i palats och koja, hafva de åter andra tider sett sig förvisade långt från all ära och redlighet. Så hafva äfven de genom sina öden besannat, att ingenting 1 denna verlden eger en oforänderlig stad. Vi finna i hela veridshistorien spåren af en stor, alla sekler och folk genomgående strid mellan de bara och de skäggiga hakorna, deri än de förra, än de sednare för en tid hait öfverhaaden. Sannt är också, at såväl å ena sidan som å den andra finnas tillräckligt många och viäsendtliga fördelar och partier, för att gifva nödvändig anledning till en sådan strid, och att i det längsta uppehålla dess oåterkalleliga afgörande. På skägsens sida har man sålunda anfört : att dettyc