Herr Ryttmästaren dertill blifvit af ena vittnet, lr Herr Borgmästaren G. L. Ålund, uppmanad. Då, i fall Herr Ryttmästaren Westfeldt varderir förvunnen, att hafva med Herr Grefve Löwen lf i samma vilja och gerning varit, Hevr Ryttmä-å staren, efter gällande lagprinciper, icke lärerin undgå att stånda samma ansvar, som Herz Gref-s ven, så torde det vara i sin ordning att tillse, om ej förhållandet verkligen är så beskaffadt. le För att vinna fullkomhg öfvertygelse derom, att Herr Ryttmästaren måste anses om ej i väsendtlig mohn mer, åtminstone fulltut så brotts-;j lig, som Herr Grefve Löwen, behöfver man i blott kasta en blick tillbaka, först och främst!1 på Herr Ryttmästarens egenskap af Löjtnanten Grefve Löwens närmaste förman, dernäst på f Herr Ryttmästarens erkända tillstyrkan af vålis dets utöfvande i stället for afbönen — derefter på den skyldiga uppmärksamhet Herr Grefve s Löwen egnat åt förmannens signal : till utbrott af våldet: vidare på Herr Ryttmästarens underlåtenhet, att, ehuru dertill uppmanad, hej-t 6 1 1 I I r da den till ytterlighet betsade våldsverkaren, och såmedelst åtminstone återställa ordningen — en underlåtenhet, som uppenbart ådagalagger Herr Ryttmästarens delaktighet i våldet — samt ändtligen på den. besannade, långt före tilldraij gelsen träffade öfverenskommelsen Herr RBytt-l: I mästaren och Herr Grefven emellan, det jag. gjort mig förtjent af stryk, såsom det enda. medlet att förmå mig till respekt äfven för Herr: Ryttmästaren sjelf; och jag gör mig försäkrad att ingen, nej! icke engång Herr Ryttmästaren, skall kunna motsäga, att ju Herr Ryttmästaren, så i vilja som gerning, med Herr Grefven varit ense — att Herr Ryttmästaren Westfeldt icke! med egen hand deltagit i våldet, bhfver här alldeles likgiltigt — han var närvarande och tillstyrkte det — han sökte ej att förekomma ens ytterligheten deraf — han hade icke eller behof af att biträda den i styrka och ledighet mig vida öfverlägsne medbrottslingen, och enI dast denna tillfällighet har påtagligen återhållit )Herr Ryttmästarens knutna hand att deltaga i utöfvandet af det utaf honom påkallade och af Herr Grefven i verket satta våldet. ) Då man nu, utom allt detta, nödgas förutsätta att Hr Ryttmästaren Westfeldt, under den längre tid han tjentgjort, jemte Hr Grefve Löwen, lärt i grunden känna det obändiga och i: synnerhet uppbrusande lynnet , hvaraf den sednare beklagligtvis helt och hållet regeras, så måste ock Ilr Ryttmättarens förfarande att upp Ihetsa det förvildade ynglingasirnet till ett brott! Jaf den äfventyrliga art som det åtalade, i dubIbelt hänseende läggas honom till last, då han, både i lefnadsoch tjensteår äldre än Hr Grefven, kunnat på sätt som skedt förglömma både sin värdighet och sin pligt. — Och om man blott besinnar att vår allmänna lag i 33 Cap. 2 f. missgernings-balken stadgar, alt den som hetsar hund å folk, att dermed skada göra, skall straffas som han det med egen hand gjordt hade äfven i såraraål, huru mångdubbelt mera har då icke Hr Ryttmästaren gjort sig til samma ansvar skyldig, då han heisat menniska mot menniska för tillfredsställandet af egen hämnd, och då man väl måste antaga, att det fordras mera dfverläggning, förslagenhet, illvilja och möda, att hetsa en adelig hke, än ett oskäligt kreatur å folk, för att skada åstade f komma. t) Då jag med anledning af hvad emot Herr ;j Ryttmästaren Westfeldt i målet förekommit, hos elKongl. Hofrätten förnyar mitt påstående det Hr Ryttmästaren, såsom den der i samma vilja och ilgerning med Hr Grefve Löwen varit, måtte rt såsom edsörebrytare anses och fällas, så följer ör ock deraf, att jag måste anhålla om upphäfvan-)de af Rådhusrättens beslut 1 afseende på Herr å) Ryttmästaren äfven i fråga om målets förvisning a I till KrigsHofrätt. Jag har ännu icke, men kommer måhända tids nog, att emot båda de tilltalade göra sådana påståenden gäilande, hvilkas upptagande tillkommer Krigsrätt, men då sådant ännu icke skett, och de tilltalades sluteliga dom hos civila domaremagten mer än möjligt kommer att öfverflödigt göra de tilltalades dragande inför militär-domstol, så förmodar jag, det Kongl. Hofrätten skall täckas finna, att Rådhusrättens heslut i denna del, lika som i fråga om rättens behörighet att döma i hufvudsaken, tillkommit opåkalladt , eller utan att anledning till fråga i förevarande fall varit å bane , mindre något påstående från min sida