afsättas efter godtycke, men att han sedermera utnämndes för lifstid. För att elude:a verkan häraf, fordrade Konungarne stundom af någon sådan att han skulle taga afsked när det begärdes af honom. Är 1420 begärte Alfons V af dåvarande Justizan, Ximenes -Cerdan, en sådan förbindelses uppfyllande. Han vägrade likväl bestämdt; Konuagen befallte nu alla sina undersåtare att icke mer lyda denne embetsman, och tvang honom att afsiå från sin plats. Samma furste var ännu strängare vid ett annat tilltälle, och qvarhöil i föngelse ända t Il sin död en Justiza, som vägrat ne dlägga sin befetllnirg För att förebygga dylika raissbruk, i I I Vi hafva sagt, att Justisan i hörjan d Cortes 1442 Konungen att antaga cu lag, enligt hvilken en Justiza ej kunde ivingas utt nedlägga sitt embete till följe af någon fö;egående förbindelse. Den instituton, hvars beskaffentet vi här anfört, har ingenting jemförligt i någon annan; stats konstitution. Hon synes oss likväl erbju-; da många fördelar, jemte få olägenhe:er, och förtjente derföre måhända att införas i de fria Europeiska staterna med tillämpning till hvarje folks seder och borgerliga förhållanden. Några l skriftställare hafva likväl ansett den farlig, och tyckt, att despotismen var enahanda, antingen hon utgick från Justizan eller från Monarken. De hafva i demna inrättning sett en förberedelse för folken att en dag erhålla en oinskränkt styrelse, då man tillsatt en person, som efter I bebag kunde upphäfva domaremaktens beslut, rycka en anklagad undan domstolarnes myndighet, flytta bonom till ett serskildt fängeise och tillintetgöra de Kongl. embetsmännens4 beslut. — I Dessa invändningar synas oss likväl lätta att vederlägga; att Justizans makt var vidsträckt, innebar likväl inger Häljd, att hon äfven måste bli farlig, ty-Sm hon genom sin natur var riktad till det goda, om denna embetsmans mynAt endast kunde tjena, att skydda den förtryckte, var det ingen våda, att anförtro honom en vidsträckt och oemoståndlig makt. Man får dervid icke förgäta, att afven han sjelf var un-derkastad ansvar. För att fulläoda skildringen af Arragoniens politiska inrättningar , hafva vi endast att anföra några lagar, utfärdade till skydd för folkets frihet. Tortyren fick ej användas vid brottj måls ransakningar mot medborgare och fria personer; den juridiska proceduren var offentlig. Den anklagade kunde ej fällas utan att ha försvarat sig och fått sina vittnen afhörda. Arragoneserne voro så fästade vid dessa principer, att då Ferdinand och Isabella ville införa inqvisitioneni Arragonien, tog folket till vapen, mördade Storinqvisitorn och satte sig länge emot den andeliga domstolens upprättande; icke så, som Bobertson anmärker, att Årragonesarne voro mindre tillgifna dena romersk-katbolska religionen än de öfrige Spaniorerne, men för det att inqvisitionens juridiska procedur var oförenlig med friheten, emedan den anklagade ej konfronterades med vittnena, att man icke underrättade honom om de mot honom gjorda anklagelserna , att han underkastades tortyren , och att hans egendom konfiskerades. Vi kunna icke gifva ett bättr2 begrepp om Arragonesarnes frihet och deras tillgifvenhet för densamma, än genom anförandet af en strof: Cortess af 1451 beslut, så lydande: Vi hafvs tjalltid hört sägas, och erfarenheten bevisar det, e latt i anseende till detta lands stora ofruktbarhe ij och fattigdom, siulle folket flytta derifrån , för tlatt bosätta sig i andra riken och fruktbarare .I nejder, om det icke qvarstannade för dess frin ) hets skull. Dn Detta är en stor sanning, som all historia beel visar, att det icke är folken i de fruktbarasts n länder och ae mildaste klimater, -som mest al. I ska sitt land, om äro de mest belåtna och mest välmående, utan de fria rolken. I — Castiliens och Arragoniens konstitutioner haf va synts Oss företrädesvis värda att kännas hvaremot Valencias, Cata!oniens och de öfrig staternas politiska inrättningar icke erbjuda no; utmärkande drag, att vi skulle ansett oss bör: utförligare behandla dem. Denna sida af d s förstnämnda rikenas historia torde likväl fö, almången äga mer intresse, än furstarnes slägtre. gister, en skildring. af fältslag och en besknrif ning på brotten och dårskaperna i Castiliens och 1. Arragomens: hof. I Ända hittills är Spaniens historia af stort i in ltresse: man ser fria och hövgsinta inrättninga