Aftonbladet – 6 september 1836, sida 1

I Att döma efter innevarande theater-säsons?s Dorjan tyckes den, om icke särdeles rikhaltig i dramatiskt hänseende, åtminstone vilja bli Idet i musikaliskt. Den inbemska sångscenen Ihar väl ännu icke gjort sitt inträde — ty man kan ej egentligen kalla Preciosa ett sångstycke, då det spelas endast af telscenens personal — men deremot synas främmande konstnärer så mycket flitigare vilja rikta henne med prof af sin talang. Förra veckan börjades af Hr Kummer med de Ryska hornen, och i går hade man tillfälle att höra Herr Abel, elev af Epohr. Det är redan mycket, att vara utmärkt virtuos på ctt instrument; men ännu mer och ännu sällsyntere, att vara det på två, helst vid så unga år som Hr Abel. Detta är likväl fallet med honom. Han är en lika god violinspelere som planist. Hans ton på violinen är stark, men något hvass; hans spel deremot är, om icke särdeles känslofullt, likväl utmärkt af lif, kraft och inspiration, och i den tekniska färdigheten tyckes han ha hunnit genska långt. Samma egenskaper utmärka honom på Pianot, och man kan i alla hånseenden kalla honom en elev, som gör sin mästare heder. Han skördade också det omisskänneligaste — bifall af den temligen talrika publiken, hvilken likväl icke denna afion så uppfyllde huset, som då de Ryska hornen ditlockade henne. Herr Abel spelade likväl tre nummer, hvaremot Hr Kummer, med hvilken han för öfrigt ganska väl kan mäta sig — endast spelade två, och meilanrätterna, en-akts stycken sem gåfvos för att fylla spektakel-måttet till sin behöriga längd, voro jemväl denna afton femtio procent fleras... Allmänheten hade således intet skäl att klaga öfver sin afton, hvarken till qvantitet eller qvalitet. Blott hornen fatiades. i O—— w—ljnm mnÄÖMDLmm OO — — Ämne