nung, likasom man här liknat dess makt vid konungens af Sverge under Frihetstiden, denna buse, hvarmed man ständigt är tillhands att ytterligare skräma de förskräckte. Hvilken ytlighet och ensidighet som ligger i detta rop, har dock hvar och en säkert redan insett, som genomläst det sammandrag, vi i dag åtta dagar sedan meddelade af 1812 års konstitution. Koouogen har, enligt densamma, fullkomlig frihet att efter eget val afoch tillsätta sina ministrar; han har sina händer fullkomligt obundna i hela den vanliga fövaltningen, i befalet öfver krigsmakten och i ala embetens tillsättande. Endast i några få fall ef det sistnämnda ar han bunden att välja mom ett förslag, upprättadt af ett Statsråd , hvars ledamöter han äfven väljer ibland trenne af Cortes föreslagna personer ; och detta Statsråd eger icke, mer än i några få serskildt föreskrifna händelser, inflytande på ärendernas gäng. Han eger således , i afseende på sjelfva styrelsen, i de flesta hänseenden lika stor, och i några ännu större makt, än konungen af Sverge, och det är endast godtycket, ieke nödig frihet irom den verkställande makteds område, som författvingen kringskurit. Hvad Minervas förespeglingar angår, så låra de fleste endast le åt gummans välmenta försigtighet. Lika gifvet som det ar, att ingen revolution ännu föregått utan excesser, hvilka rättvisan och mensklighetskänslan måste beklaga , emedan sådant ligger i naturen af hvarje våldsam krisis, lika bekräftadt är det också utaf historien, att de offer, som fallit för revolutionsyran, icke utgöra en hundradedel i antalet emot dem, som blödt för envåldstyranniets bödelsyxa eller dignat under tyngden af dess förtryck, och att om man för cxcessernas skull bade från början velat mota alla revolutionära uppenbarelser , så vore aflatskrämeriet och inqvisitioperna ännu i sitt flor, såvida avilisationen enshade hunnit utöfver den historiska rättens urbild, sådan den framstår i Asiens herradömen. (FSE USE TON EDNER NSAID AREAL