LITTERATUR. Dikter af Lilja. Åter ett häfte lyrik ligger feamför oss på krifbordst. Som ni vet, spelar hela verlden tinu på lyra. Det är ett litet ganska vackert väfte; detta mjellhvita, ypperliga velinpapper ån Klippans bruk, känn bur det faller sig onier fingret, tjockt som skinn , lent som elt silen! och dessa bokstöfsrader, se hur de stå så råtade och jemunfota, som Drotiningholmsallder! . . Som sagdt är, det är ett ganska vackert opus! dess yttre menniska är såsom ena jungfru, den der sig till gåstabod pyntar hafver, låter oss betrakta, huru det hafver sig med dess inre. Vi vända om uttelbladet. Det första vi finna, är en dedikation. Vi ha alltid tyckt de vara rätt artigt med de der dedikationerna! Det är en så makalös kompläsans, en så utsök! förbindlighet, hvari ovedersägligen allid ligge något älskvärdt, och det ger en så behaplit vidgning åt ens bröst, när man öppnar en bok och låser: Högvälborne Herr Grefve, det är med de mest oblandade känslor, Öc. eler Nådige Herre, tillåt mig för edra fötter c. ty det står ju hvar och en fått, att lemna pamnret å sido sora missskrifning e!ler helt enkelt fiktion, och behålla artiglieterna såsom adresserade till sig. Detta är undertecknad: sätt alt taga sakerna. Efter besagde dedikation, som i välklingande verser vänder sig ull H. K. H. Hertigen af Skåne, stanna vi vid ett förord, denna vanliga, såsom Pindaros säger, gyllne pelarrad under det sköna gemakets altan, för att genast till en början gifva det hela et på långt håll synligt anlete. Man skulle mera svenskt kunna likna det vid en treflig och inbjudande förstuguqvist, utsirad med rosor, granris och löf Och i sanning, Herr L. kan också sågas ha anlitat rosenbuskarne vill sin förstuguqvist; om rosorna sjelfva är väl knappt nog, men så finner man så mycket mer af deras törnen. Vi fastna vid en af dssa taggar. Herr L. säger: Om jag genom ödets eller andans skickelse kommit att studera i Upsala, så hade jag möjligtvis kunnat blifva et! par tum högre, då jag tvärtemot råkat stanna i Lund som en — styfmorsblomma. Vi förstå icke fyllest detta uttryck , men förrhoda att författaren dermed velat säga, att jordmåneå och klimatet skal! för de uppväxande poetiska plantorna vara förmånligare här uppe än nere under Lundagårdens kronor, att de här finna ömmare hägn och vård