terna efter bemälte årens missväxter, samt de! mot förra tider så obetydligt ökade executorialen och dermed förknippade krångel, äro det! som hufvudsakligen och troligen i dubbel mon ökat deras besvärligheter, men icke kronouppbörden; helst som kronofogdarne icke på sätt för Kongl. Statskontoret blifvit föregifvet, sjelfva hemsöka de skattskyldige, utan låta räntegifvarne sjelfva, som för året bestrida fjerdingsmannaeller socknerättaretjensten, alla restantier uttaga och krenolänsmännen redovisa, samt desse sedmaare medlen tll uppbördsmannen eller kronofogden aflemna. Huru detta för uppbördsmannen kan vara afventyrligt, synes vara för tidigt att bedöma, som ännu intet sådant exempel kunnat för Kongl. Statskontoret förevisas, icke ens förebäras, att genom desse underordnade tjenstemän dylika medel förlorats, utan blott farhåga att sådant ske kan. Men att räntegifvarne (sedan Kongl. Maj:t i nåder fastställt Koagl. Statskontorets förslag att uppbördsmannenms qvitto utan behörigt kontroll icke gäller) mycket riskera vid sådana efter stämmorna skeende betalningar, är ovedersägligt, som Häradsskrifvarens annotatien å sådana betaluingar aldrig kan erhållas, emedan icke kronofogdens qvitto erhålles; och synes detta äfventyr vara tillräckligt och ett för stort straff för dem, som icke betala på uppbördsstämmorna. Det synes vara af behofvet påkalladt, att någon lag stadgas, som älven forsvarar dessas rått som icke kunna på stämmodagarne betala, emedan det icke är ensamt den liknöjde som sådant händer, utan mera den vanräktige; ja en tillfällighet i rörelse och förtjenster orsakar ofta att icke pemningar förr än efter stämmodagen kan förskaffas, och således med bästa vilja icke förr än efteråt betalas. Skall nu denne icke allenast vara utsatt för att åter betala, då han icke kunde erhålla vederbörandes påskrift å qvittot, utan derjemte plikta en betydlig del, synes som vanmagten skulie kunna stärkas derigenom, att en portion gåfves till dess ytterligare försvagande, ett sätt alldeles hka som om en varelse, hvilken vore illa slagen, sargad eller förgiftad, tilldelades yt-. torligare sleg, hugg, eiler förgiftning, för att återställa honom, eller som om någon del å ett machineri vore utnött eller bräckt, och man gåfve det ett hugg med yxan, för att få den att ytterligare göra sin tjenst. Det visar icke heller fullt skäl för liknöjdhet med skattemedlens betalande på uppbördsstämma, att penningar kunnat hos en eller annan ligga tillhands då de skolat uttagas efter stammodagarne, utan som sagdt är, har oförmåga eiler en tillfällighet kunnat gjort att medlen icke förr än efter stämmodagen kunnat förvärfvats, då det visar motsatsen, att penningarne när de erhöllos, icke användes till andra förnödenheter, utan qvarhöllos till skattemedlens godtgörande. Det synes ock som ännu ingen anran nöd hos kronouppbördsmännen påträngde, än beredandet af större beqvämligheter, då ännu i hela riket icke försports när någon deras plats blifvit ledig, att brist på tjenliga efterträdare sig företedt, icke eller att någon sökt nedlägga en sådan befattning, om icke för vinnande af ena högre, utan tvertom der vakans inträffar, är alltid flerfalldiga tjenliga kandidater, som tvista om lägenheten och ofta med ansenliga summor få betala företrädet. RR AA