Aftonbladet – 24 augusti 1836, sida 1

nspråk på vår sida å Norrmännens tacksamhet; n rättighet, som det sielf säger att Sverge nuwuera aldrig kan åberopa. Att folkens rätt är heligare än folkrätten; ha vi, sager Dagligt Allehande, lika iitet bestridt, som att en moralisk rätt ar heligsre än en juridisk; och sålunda erkännes det cckså nu, märk väl, att Norges rättighet till sjelfständighet och nationalitet var heligare än vår rätt till besittning af Norge. i Häraf följer också, stt Sverges rätt ull Norge var ingen annan än eröfrarens, (som äfven, erkännes af den s. K. folkrätten); att:deona rätt en gång hade uphört, i samma ögonbhek kri var förklaradt, och såsom Aliehanda ock riktigt anmärkt, aldrig mer kunde komma att åberopas, så framt den icke blefve lagd till g und för freden. Men nu gjordes det till förste grundvalen i föreningen, att fördraget var, en ömsesidigt frivillig dfverenskommelse; således icke någon skänk å endera sidan. Blir det då icke en inkonseqvens, till och med en småaktighet, ett försök att väcka misstroende?y att göra korus med det bekanta amalgamations— partiet uti yrkande af en princip, som står strid med sjelfva ingressen och grundvilkoret för fördraget? Men, säzer Allehanda, vi yrka, aldeles icke några anspråk å Sverges sida, fastän vi klaga öfver huru fördelaktig föreniuvgen ar för Norge i jemförelse med Sverge, och fastän vi låta för stå, att Norge hade bordt ikläda sig några stör re materiella skyldigheters utgörande till Sverges försvar, till betalning för fördelen att vara förenadt med Sverge helre än med Danmark. Vi anse blott någon erkänsla å Norges sida böra ega rum för det Sverge medgifvit Norge, hvad vi dock medgifva utgjorde en heligare rättighet än den Sverge egde. i Har då Norge felat uti ew sådant slags erkän— sla? Se der hufvudfrågan; och hvaruti nar det felat? Jo! deruti, att dess konstitutronsutskott uti ett betänkande uttalat sin opinion om unionsflaggan m. mm, hvartill Allehanda redan förut erkänt Norrmännen hafva en juridisk rättighet eller anledning. Har något annat bevis på den bristande erkänslan blifvit framdraget af Dagligt Alle—handa? Nej. Om således deta utgör det enda — och annars skulle troligen något mer hafva blifvit citeradt — hvaruti Norrmännen brustit, så måste begagnuandet sf den juridiska rätten i detta fall innefatta någonting utomordentligt stör tande eller förnärmande för Sverge och Sven skarna, ty huru hade det annars kunnat sätta Allehanda i en sådan vrede? Här äre vi vid sjelfva frågans upplösning. Hvyad önska då Norrmännen, i afseende på de yttre föreningstecknen? De önska, att i stället för den nuvarande flaggan, hvari Sverige har trefjerdedelar och Norge en fjerdedel, Sverige och: Norge :kunde få behålla hyar sin flagg med ett gemensamt uniousmärke. Så hafva wi åtminstone förstått det. Skuile det kunna fin nas något förnedrande för Sverge i att hafva sin gamla biå och gula flagga, med ett sådant geI mensamt unionstecken? Om det icke så är; tom Sverge icke skulle lida något af att bafva sin I förra flagg, om ock dennas heder icke kan mäjta sig med den nuvarandes; lider då vår natioinalara vid att medgifva Norrmännen nyttjandet laf deras flagga; eller hvarföre skole vi då klendra i Norrmännens kärlek till densamma eller kalla Iden för småaktighet och pösande bögfärd, helst när vi medgifra, att de i grundlagen hafva en juridisk anledning till sin önskan? Samma färhållande är med Riksvapnet. Hvad stötande kan det väl finnas för Sverge deruti, om Norrmännen önska få bafva sitt serskilda Riksvapen, när de utgöre ett serskildt Rike med serskild regeringsform? Huru kan en Svensk j inna någon den ringaste förnärmelse häri, ller en sådan begäran förekomma sårande for vår nationalkärsla, när ingenting derigenom försvinI ner af vårt förut egande riksvspn? och i fall vi ej hafva juridisk rätt, att mtaga Norges vapen i ett hörn af vårt; huru kunne vi då kalla det pösamde högfärd, om Norrmannen önska en förändring häruvtinnar? Man har sagt, att deres begären i denna punkt skulle med— föra ett intrång i Konungens rättishet att nyttja hvad sigill han behagade. Men detta blir en sak mellan Norrmännen sj lfve och Konuvagen 3 och hvari vår nationalitet aldrig kan komma att inblandas. Hvarföre skole vi då så förifra. oss deröfver? Vi kunne väl utt:ycka vår öfver