Aftonbladet – 20 augusti 1836, sida 3

ning hvaraf man dessutom kan göra den besynnerliga observation, att Norrmännen någon gång måst till sådana regeringar, hos hvilka Kongl. Svensk och Horsk beskickning funnits, likväl affärda serskildt ombud, för att bevaka Norska interessen (man påminner sig, att ett dylikt varit skickadt till England, för att underhandla om trädvarubandeln). Dyhkt må nu vara nödvändigt eller icke; det är nog, att Norrmännen ansett det så — Och hvad man talat om obetydligheten af Norges bidrag ull bofvets underhåll är, lindrigast sagdt, ganska obilligt. Atskilliga saker, som i detta ämne kunde sägas, böra icke sägas; men ett är dock råtagligt: hofvet vistas i Sverige och förtär härstädes sitt betydliga anslag, då deremot allt, hvad Norge till samma ändamål bidrager, helt och hållet skickas ur landet och återkommer icke dit, likasom en tribut från ett skatiskyldigt folk. Obilligheten af det, anspråk, att Norge, ander sådant förhållande, skulle i lika proportion bidraga till hofvets underhåll, är så tydlig, att den bör kunna fattas äfven af dem, som skrika om nationalkänsla, utan att begripa, hvad ordet rätteligen betyder, eller mest äro förbittrade mot Norrmännen, af jargon och utan att veta hvarföre. Eftersom jag kommit att tala om nationalkänslan, så vill jag yttra mina tankar om det kapitlet, innan jag går vidare i betraktelsen om anledningarna till eller billigheten af Norrmännens sednaste anspråk. Känslan för sitt fäderneslands heder och fördelar är bland det ädlaste hos menniskan, är driffjedern till det mesta goda och upphöjda, som hon företager sig. Men denna känsla är, likasom religiositeten, ofta blind och urartad till fanatism. Den råa menniskan förmår icke fatta begreppens magt eller offra något för dem; hon måste fästa sig vid det konkreta. Ett land, en menniskostam är den krets, hvarutom hennes tanke, ej mägtar fatta något att älska, något att lifvas utaf. Att pligter finnas utom denna krets, att t. ex. rättvisan är lika helig, då det gäller att döma en främling, som en stamförvandt, att lugnt omdöme och fullkomlig opartiskhet äro pligt äfven vid bedömande af den främlings handlingar, mot hvilken föregående händelser och gamla tvister bildat en fördom, det är endast den i stånd att tänka sig, som blifvit delaktig af en högre själens utbildning. Men den ojemnförligt största mängden både på 5:te och 1:sta raderna, för att nyttja en utomordentlig mans uttryck — hänger ännu fast vid samma patriotism, som tillstaller nationsslagsmålen vid akademierna och härads-slagsmålen på skånska marknaderna, samt gör eller nyss gjorde folket likgiltigt för att bje!pa äfven den i högsta lifsfara stadde udsövnes (utsockne), åtminstone icke förr än han dekhnerat, hor han har hjemma. Huru väl de gamla svenska lagarnes stiftare kände sina kära landsmän, framlyser i de ängsligt stränga föreskrifierna em Jjäf, hvara med få nationer kunna framvisa något jemnförligt. En nationalkänsla af just detta stycke har mycket blifvit tagen i anspråk mot Norrmännen. Man räknar icke för rof att framdraga exempel af andra nationers oförnuftiga hot mot ej blott främlingar, utan äfven mot de under samma styrelse förenade. Äfven den liberalaste Engelsman , säger man, aflägger icke sina nationalfördomar mot Skotten eller Irländaren. Detta har varit sant i allmänhet, och det är sant ännu om den äkta tjockbente och tjockhufvade John Bull; och att det skulle vara en heder för honom, eller ett exempel att följa, kan jag icke förstå. Behagar man underrätta sig, skall man dock finna, att sjelfva den ärlige Johns fördomar begynna försvinna för en mera sansad rättskänsla, såsom väl kan synas af OConnells dagliga triumfiåg inem England. Och försvinna måste småningom öfver sllt denna ensidiga och trångbröstade rättskänsla, som älskar och hotar, gör rättvisa eller förorättar, blott efter som missförstådda historiska facta eller i barnkamrarna fortplantade traditioner uppreta ett obevaradt sinne. Derföre att jag föraktat denna föraktliga nationalkänsla, vågade jag lugnt undersöka Norrmännens förhållande mot Sverige och utan förut fattad mening följa deras representations, förhandlingar. Jag såg icke genom det synglas, som man nu med glädje låter gå ur hand i hand; och jag tyckte mig märka, att hos Norrmännen, likasom hos andra dödliga, fanns mycket cam kunnat vara hättree men jag kunde