Aftonbladet – 16 augusti 1836, sida 2

ning; och bevisar att Nya Argus icke läst förordningen af d. 24 Maj 1825. För öfrigt, om denna författning ock skulle vara bristfällig, så kan den 11 år förut afslutade föreningen lika litet vara orsaken dertill, som till alla andra möjligen felaktiga tuliförfattningar , och dessa kunna ju alla lätt förändras, utan att sådant på något sätt inverkar på Föreningens grunder. Argus har vidare framlagt de stora, ja ganska stora financiella fördelar , hvilka Norge har af Föreningen, då deremot Sverge har inga. Dessa fördelar skolabestå nti en besparing för Norska statskassan genom de diplomatiska missionernas gemensamhet för båda rikena, då missionerne nu till stor del aflönas på Sverges bekostnad, likasom uti den andel Norrmännen hafva uti Svenska och Norska sjöfartens trygghet uti Medelhafvet emot Barbareskerna ; samt vidare uti det jemförelsevis obetydliga bidrag Norge lemnar till det Kungliga husets underhåll. Allra vigtigast äro dock, efter Argi förmenande, Norges fördelar och Sverges skada at föreningen i milhtäriskt afseende, genom de hinder som grundloven lägger för Konungen, att utan Storthingets medgifvande disponera mer än ett visst antal tr oppar utom Sverges gränsor m. m. och såsom ytterbgare bevis på huru föreningen 1 financielt afseende ( varit långt — ifrån gagnelig för Sverge, citeras de ökade utgifter, som Svenska Ständerna de sednare åren anslagit till första hufvudtiteln. Om nu detta vore sannt till alla delar, så bevisar det endast att våra Ständer varit mera släpphändta eller frikostiga, hvilket man vill kalla det, på anslag, än Norska Storthinget, äfvensom att det :sednare förbehållit sig en mnärmare kontroll å krigsmaktens användande, Om måjoriteterna vid en riksdag här ansloge dubbelt så mycket som nu till Civillistan, hvad rå väl föreningen elier Norrmännen för det och månne det är billigt att begära, det Norrmännen, böra hålla en större krigsmakt disponibel för föreningens, d. v. s. för Sverges skull, nu, än det gjorde medan de båda Rikena voro skilda, eller ännu hade gjort om alls ingen förening hade existerat? — Men det kan vara öfverflödigt att orda om detaljerne af Argi deduktion, då det hela deraf utgår ifrån en förvriden synpunkt. Det går nemligen utan tvifvel an, att resonera öfver huruvida Sverge har mera eller mindre fördel af föreningen med Norge, än af den fordna föreningen med Finland och Pommern, likaväl som man kan tala om att Sverge hade ännu större statistiska fördelar den tiden det egde Ingermanland, Estland, Liffland, m. m. under sin spira. Men detta är ju påtagligen en sammanblandning af de mest disparata frågor. Den enda rätta synpunkten för föreningens verkliga bedömande måste otvifvelaktigt vara helt enkelt den: kom Sverge i det hela1 bättre eller sämre ställning genom föreningen, än det var före det ögonblick då den afslöts, eller hade blifvit, om Norge icke hade varit förenadt med Sverge. Svaret kan då icke blifva tvitvelaktigt. Att deremot i ett resonnement om föreningen, som är en sak för sig, röra in frågan om förlusten af Finland, likasom om man vore af den tankan att Norrmännen bordt umgälla, att vi mistat denna del af det fordna Sverge, är vid närmare påseende så högst enfaldigt, att man har svårt begripa huru Argus kunnat komma fram dermed. — Argus älskar inga amalgamations-i 1cer, säger han. Nej, bevare honom Gud derifrån, den redliga själen! men när man klandrar föreningen sådan den nu är, och jemrar sig öfver, att Norge icke ersatt oss den ekonomiska och statistiska förlusten af Finland, det vill säga, önskar att föreningen hade utgjort sådan ersättning; huru hade väl denna då kunnat tillvägabringas annat än genom , alt göra Norge, icke till en fri och sjelfständig nation under samma Konung, utan till en provins af eller åtminstone skattskyldigt till Sverge; och hvad hade väl sådant varit annat än amalgamation? Det synes således tydligt, att den gamle skrymtarn är sig lik i detta, som i allt annat. Vi komma nu till skärskådande af den här ofvan omnämnda artikeln i Dagligt Allehanda för Je båda sistadagarna, af hvars räsonnementer alldeles uppåt vägarna det synes som om en verklig Nemesis i denna sak dref Allehanda till de ytterligaste både politiska och logiska paradoxer, och skole dertill egna en serskild artikel i ett följande nummer.