Dela lar dets ungdom redau tan spadare aren tillvänjes vid förderfvet; och at detta, eller det inliga begärets tidiga vch ständiga utbildning, är den egentiiga orsaken hvarlöre generationen småningom blifvit i denna fråga mnasan oåtkomligz för bättve upplysning. Uti det egeutliga England, oberäknadt Skottland och Irlind, äro icke mer än 15 brännerier, tillverkande så mycket biänvin som förtares af mer än 11 millioner rnevånare. — För Sverge, med dess 3 millioner, skulle således ej fordras mer än fyra (säger 4!) brännerier, drifna i lika stor skala som Englands. Anta gom dock att vår frabriksbränning skulle komma att sysselsätta 100, ja 200 brärnerier. — Hvilken skillnad, mica Herrar, om bränvinsbränningen skulle komma att representeras äfven at 200 :bränneriegare, i sället för 154,000! Utan all bevisning syuves klart. att det då skulle blirva en icke allenast möjlig, utan ock Jlätt sak för Statsmakterne att behörigen beskatta och kontrollera brännerirorelsen, hvarigenom denna olycksbringande tillverkning. efter önskan, kunde ledas och 1: skränkas. Någet annat sätt att vinna detta mål tror jag, för min del, icke fianes. Svårigheterne, som möta husbehofsbränuingens afskaffande, äro, efter min öfvertygelse, icke så stora, som man vanligtvis förmodar. Manjemfö.e den allmänna och ytterliga ovilja, som vid 1829 års riksdag mötte den — (om jag rätt minnes) — då först offentligen yttrade åsigt om fabriksbränningens nytta for landet framför husbehofsbränningen : man jemföre denna allmänna och ytterliga ovilja, säger jag, med opinionen vid sista riksdagen, rörande semma fråga, — och man skall förundra sig öfver hastigheten, hvarmed sanningen denna gång gjort sig gällande. Väl segrade äfven då slutligen samma åsigt som förra riksdagen, men med en alldeles oväntadt liten pluralitet. Om hädanefter opivionen mot busbehvfsbränningen lika skyndsamt skulle växa, så vore dun af oss önskade utgåugen visserligen icke aflägsen. Allt beror på opinionens bearbetande, och det är just i detta hänseende, som nykterhetsvännen bör kunna verka mera än någoa annan. Då nemigen förstnämude yterliga ovilja mot fabriksbrännivgen hade sin grund, dels i den nästan enhälliga förmodan , att fabriks projekiet endast afsåg ökad inkomst för pennuinge-aristokraterne , på bekostnad af mindre förmögne medborgare, dels ock i en allmän farbåga, at landet just derigenom skulle obotligt, och värre än någonsin, fördränkas i bränvin, så frågas hvem bör säkrare kunna besegra en sådan ötvertygelse än nykterhetsvännen, som icke eger något bränneri, eller som nedlagt det, vare sig ett litet eller ett stort? Allmänheten måste nödvändigt erkänna att han, rörande bråanvinsbränningen, icke kan hafva något annat inresse än det allmännas. Det är på detta satt som nykterhetsvännen siår inför ovpinioren såsom en lugna och opartisk s:1iljedomare emellan brännerworelsexrs tvenne häftigt stridande partier. Ma han derföre icke underlåta att göra sig sjelf reda för hvad landets och menskligtetens väl i detta fall fordrar, och må han sedan öppet och mnitiskt dertill medverka. Äfven slutligen några få ord rörande sättet att tillvägabiicga husbehofsbränningens fall. Jag tror att man för ingen del bör yrka på dess förbjudande, utan allenast på så hög skatt å bränvinsbränningen I allmänhet, alt den icke ens skenbart lönar Sig, på nvat sätt, än gevom ett fabriks ssigt bedrifvande. Framförallt avser jag beskattningen bora lika träffa bvarje kanna, den måvhafva blifvit tillverkad med konstapparat eller lyfipanna; hvarjemte skatten nödvändigt bör beräknas och utgå efter den största afsverhning, som med den större eller mindre pannan mejligen kan tillvägabringas, under den avgifrea längre eller koriare bränningstiden. Äfven under sådant förhållavde kan beskattningen fästas vid appsraten, hvilken, såsom hittills, under mellantiderne bör förseglas. Ehuiu