(Forts. följer). Den Hvwvite Elefanten. Om Parisarena icke i år fått fägna sig åt någon lysande Julifest, halva de deremot, som ersättning, fått utsigt af att ega en natursällsynthet, som icke förr varit sedd i Europa: En hvit Elefant. Det är Konungen af Sism, som deraf ärnar göra en skank åt det Parisiska Menageriet, och underdjuret skall redan vara på vägen till sin . bestämmelseort. Den påstås vara en gärd af Konungens erkänsla för det goda bemötande, Pariserboerne visat de båda ryktbara Siamesiska tvillingerne Yanz och Eng, hvarom dess2 skrifvit till sina föräldrar ett bref, som blifvit lagdt för Konungens ögon. Det Franska bladet Journal de la Marine, innehåller om hvita elefanten följande: Den största skatt, Siamesiska hofvet eger, består i dess elefanter. De hvita äro icke mera så sällsynta, som fordom, då de tillbådos, såsom ett slags gudomligheter och gålfvo anledning vill tvistigheter emellan nåästgränsande stater. I stället för en gammal elefant, som de !ranska Missionärerne funuo derstädes, och hvilken ha de hundra tjenare, eger konungen af Sam för närvarande fem sådana, en omständighet hvilken likväl anses såsom utomordentlig och serdeles lyckhg. En hvit elefant kzn icke der betalas med något pris, och ran kan ej göra konungen en större Ijenst, än om man bringar honom en sådan. De äro också cn uteslutande tillhörighet för Monarken. Benämningen hvit, som man gifvit dessa elefanter, får likväl icke tagas helt och hållet efter bokstafven. De äro egentligen ett slags Albinos, med nästan alla de egenheter, sem utmärka denna afart, af både menriskooch djurslägtena. Märkbart är likväl med dem, att deras ögon äro naturliga och friska, fördraga alla gradationer af ljus, och kunna riktaspå hvad föremål djuret will betrakta; deras iris är hvit, som på alla de häst-, oxeoch haralbinos, jag haft tillfälle att se. Jag skulle icke trott mig böra nämna denna sällsamhet, om jag icke sedermera fått se en elefant, hvilken hade aldeles samma slags ögon, som mennisko-albinos. En eller två af dessa elefanter voro aldeles hvita; men alla hade iris hvit, äfvensom ögonlockens kant; de andra voro fläckiga. Håret på kroppen var till det mesta gulaktigt; men tunnare, finare och kortare, än på andra elefanter. I svansen var det yttersta håret mörkgult. Intet af dessa djur hade en tullkomligt frisk hud; några af dem hade på benen knölar, som gjorde dessa lemmar vanskapliga; andra hade huden ganska torr, fårad af breda skrynklor, hvarifrån flöt en skarp vätska. De voro småväxta, med undantag af en, som var ganska vacker. Man behandlade dem med den största omsorg; hvar och en hade flera vaktare, och nyss plockadt gräs förelades dem. Golfvet, hvarpå de gingo, var ganska snyggt, och en hvit tapet var utbredd framför dem. Man fodrade dem i vår närvaro med sockerrör och blad af ockerlönnen. På samma stalle sågo vi en vacker elefant, som, ehuru liten, syutes mig foörtjena mera uppmärksamhet än de öfriga. Han var helt och hållet beiäckt insd svarta fläckar af en pennings storlek på hvit botten. Det är icke ovanligt, att finna dylika fläckar på de Bengaliska elefanterna; men de finnas då endast 1 pannan och här och der på kroppen, hvaremot denne var helt och hållet betäckt dermed. Siameserne hysa den djupaste vördnad för de hvita!elefanterne. Lycklig den dödlige, som finner en sådan! Denna rvrigtiga händelse gör epok i nkets annaler, och upptäckaren får i belöning en silfverkrona samt ett så stort stycke jord, som den sträcka, hvaiöfver Elefantens skri höres. Men icke nog härmed, han sjelf och hans anhöriga, ända till tredje led fritagas från alla utskylder, både personella och af egendom. Till dessa uppgifter, tagne ur Finlaysons nyligen utgifna resebeskrifning, vilja vi lägga nåra äldre, rörande de hvita elefanterne i Pegu, hvilka, vid detta lands eröfring, blefvo de Birmaniska monarkernes öfver Ava tillhörighet. På den tid, då Persiens Konung, på höjden Poe mm moha mo ooo LL osa