Aftonbladet – 12 augusti 1836, sida 2

lor alt aAVUna Ullvaganblluge de verkningar, som det ligger i statens ändamål att befordra? Då det onda är af moralisk natur, så är det väl icke rält att söka dess anledning i endast yttre ullfslliga orsaker, och författaren skyndar Sig derföre från sina uppställda frågor, för att med en skarp blick intränga i det inre väsendet af det närvarande slägtets lif, och der se begynnelsen och roten till lasterna och brotten. Först kommer han här fram med den välvisa anmärkningen, att orsakerna till det beständigt växande antalet af brottslingar, lösdrifvare och försvarslöse personer äro mångfaldiga. Somliga, säger han, utgå ur individernas serskilda lynnea . andra åter ur tidehvarfvets allmänna karakter, och somliga, mera speciella, härflyta ur briIsterna i vår lagstiftning eller från den riktning industrien 1 närvarande tider tagit. För det första kunde man här fråsa författaIren, hvad han menar med tidehvarfsets allI männa karakter 1 motsats mot individecnas särskilta lynnen. Det torde kanske bli svårt att hitta på en riktig definiuon, men fästa vi oss vid begreppet af allmänhet, som ligger i tidehvarfvets karakter, så torde det bli klart, att detta allmänna måste finnas hos de serskilda individerna, som utgöra tidehvarfvets andliga krafter , och att således man icke kan eller bör betrakta det speciella utan i sin förening med och uppkomst ur detta allmänna. Ått sätta det hela, som är tidehvarfvets karakter , mot individernas serskilda lynnen, strider mot all vanlig och riktig logisk indelning. De förstnämnde eller de som utgå ur individualiteten, äro en gärd, säger han, hemburen af menskligheten åt sin egen svaghet och ofullkomlighet. Här subordineras åter menskligheten, som är det allmänna, under individualiteten såsom det speciella och de svagheter , som tillhöra individuen, påbördas besynnerligt nog hela slägtet, då saken deremot förhåller. Ng tvertom. Men nu börjas sjelfva afhandlingen med ett angrepp på tidehvarfvets hufvudkarakter, som säges hafva förändrat sig mot fordom, och det till sin skada. Andre både filosofer och statsmän hafva trott sig se och finna en, om äfven för hvarje sådan längre period ringa, förbättring och förädling af menskligheten och ett sakta framskridande till ett högre mål; men vår statsman har så brådtom i tillämpningen af sin allmänna sats, att han med ett salto mortale kastar sig från frasen om tidehvarfvets allmänna karakter, öfver till Sveriges menighet , i som förr hade en varm känsla, säger han, för religion och en from belåtenhet med de yrken hvar och en valt. Forskningen har nu trädt i den fromma trons ställe, åtföljd af missbelåtenhet, som merendels uppkommer genom jemförelser, dragna från egna förhållanden och andras fördelar. — Hvilken fin aristokratisk anmärkniog! — I förra tider riktade de flesta sina blickar mot ett kommande lif och väntade der belöning för försakelserna i detta. Ganska väl för dem; men de som hade alla fördelarna i detta lifvet och allt dess goda, hvart riktade de sina blickar? Månne på det arma folket, som hade intet, eller på himmelen? Men skulle de der också få belöning, derföre att de här icke försakat något, icke velat dela med sig åt sina vanlottade bröder, icke velat förunna dem annat än läran att försaka det goda, som de ej kunde få delaktighet af i lifvet? Hvilken högtänkt vishet, och hvilken förträfflig karakterislik af fordna tider, då prestvälde och adelskap sträckte sin spira öfver Norden! — TI förbigående kunde man anmärka hvilket vackert begrepp vår statsman fäster vid forskningen, och det kunde kanske tillåtas oss att fästa samma missbelåtenhet vid resultiaterna af hans egen undersökning, som han vid tidehvarfvets forskningsbegär. Emellertid är det dock en skillnad; ty vi frukta ingalunda för hans spekula tion, hvilket han deremot synes göra för samtidens. Nu kommer en liten deduction af orsakerna till last och brottslighet, och den går i allmänhet ut på att visa, att begäret har aflat synden, som just är det onda sjelf. Men detta är icke något nytt, som kan förebrås oss framiör våra fäder. Författaren torde minnas redan ur bibliska Historien, att kunskapens träd växte i paradiset och var orsaken till våra första föräldras synd. Forskningen är således en arfsynd; och det är obeskedligt af författaren att låta oss ensame få bära fallets hela skald, då vi ha nog af att dela dess följder. Men se har kommer han åter 414 4sidens anda, SOM swvnac Få