Aftonbladet – 12 augusti 1836, sida 1

FRANSAR SSA å hos LordMayorn. i Qty. Ludvig Filip har a meen på sin sida; men han har antagit de I Toryistiska motståndspolitiken, och följden ä latt med 300,000, soldater och ett system kor Isolideradt, såsom han, ehoru fåfängt, hoppade: genom fem års mödor och intriger, vågar ha icke lemna sitt slott. — Der blir ingen revy vi I Julifesten. Hvarföre? Konungen fruktade fö I mördare. Han skulle hafva varit omgifven bå de af nationalgarde och linietruppar. Men ha kan icke hta på dem. Armeen i Frankrike re I kryteras från folket, hvars rättigheter — blifvi Itrampade under fötterna, och en stor konspira tion har blifvit upptäckt, hvari hundratals, ja Imiåhända tusentals soldater äro invecklade. De är en politisk konspirsatior, som har sin rot begäret efter fria institutioner, så väl som i el vild längtan efter hämnd på den man, som or ganiserat och är medelpunkten för mo ståndssystemet. För första gången — sä ger Jourual des Debats — synes Juliregeringen taga ett steg tillbaka.? — Se — säge Temps, organen för kråmarne i Paris — til hvad punkt ministrarnes system bragt oss på fem år: hit hsr den demokratiska monarkien a 1830 kommit! Vi hafva en Konung, som ic ke vågarlemna sitt palats, och som är förbjuden all personlig beröring med folket, armeer och nationalgardet! Morning Chronicle för i Thorsdags hade er statistisk artikel rörande Frankrike, hvari nämn. de lands framsteg i materiellt välstånd, :bevistes, och huru mycket utvägarne till uppfostrat och bildning bhfvit ökade mot förr. I anled ning deraf anmärker bladet: i Vi kunna af dessa uppgifter finna orsakerne till medelklassens i Frankrike tillgifvenhet för Ludvig Filips regering. Monarken, som sjelf är en man af stort förståed och upplysta åsigter, synes vara angelägen om folkets framsteg och förbättring. I detta afseende utgör hans regering den starkaste kontrast med Carl X:s, hvilken var en furste af svag själ och med de mest inskränkta fördomar, och som lät nyttja sig till ett verktyg för dumma prester, utan all förmåga att begripa tidens tecken, och hvilka önskade att bringa Frankrike tillbaka till samma ställning, hvari det befann sig under fordna mörka tider. Det ar bedröfligt att tänka, att en del af folket hyser så mycket hat mot deras upplyste monark, att de törsta efter hans blod. Frankrikes tillstånd är visserligen icke sådant, att det borde kunna drifva någon del af folket till användande af våldsamma medel, för att undanrödja de hinder, som ligga i vägen för framsteg och förbättringar. Huruvida: det vore rådligt i närvarande stund, att betydligt utvidga folkets frihet, lemna vi derhän; men hvad vi påstå, är att Ludvig Filip, genom sina visa mått och steg för befordrande af folkets — välstånd och undervisnings utbredande, tager de bästa åtgärder för att göra en betydlig utsträckning af valrätten rådlig och ingalunda proble matisk, innan lång tid forflutit. Det är någon anledning till den förmodan, att medelklassens tillgifvenhet för Ludvig Filip är vacklande. Den befinner sig icke i lugn och ro under nans spira. Icke ett år — knappast en månad -går förbi, att icke den uppskrämmes genom upptäckten af komplotter, hvilka angifva ett sjukt samhällstillstånd. Men va re härmed huru som helst, vi hafva öfverflödiga bevis, att handelsvälstånd och understöd af medelklassen icke äre tillräckliga skyddsvärn för en regering, som förlorat massornas tillgifvenhet. Det var icke krämarne och bodfolket i Paris, som försvarade barrikaderne, utan den lågande, förelämpade folkhopen. Fastän man fullkomligt kan medgifva, att Fraakrike njuter materiellt välstånd, så öfvertygar oss dock icke detta factum, att massan af folket är belåten. Förbättringen i landets politiska inrättningar har icke hållit lika steg med förbättringen af folkets fysiska belägenhet och utvidgningen af dess politiska bildning och önskningar. Alldeles tvertom. Folkets representation genom Kammaren är icke annat än ett gyckelspel. Deputeradekammaren, tillsatt af 200,000 elektorer bland en befolkning af 34,000 600, är en junta af privilegierade och monopolister. Beröfvad en laglig organ för sina önskningar, söker Fransyska folket oregelmässiga sät att gifva uttryck åtsina behof. Allmänna sammankomster äro förbjud