Aftonbladet – 2 augusti 1836, sida 2

netianska Tiomannarådet: Deras Exelenser beslöto i dag det och det i den sakeo, och beslöto i går något alldeles motsatt i alldeles samma sak; ma sempre bene! nn För tvenne år sedan, under det koleran gick i landet, och bland annat härjade uti Östergötbland, gjordes, såsom läsaren torde erinra sig en svår anklagelse och åtal emot egaren af Qvistbergs egendom i berörde provins, Sekreteraren Å. Åhrengren, för förment vanvård af underhafvande, som insjuknat på denha egendom. ÅAngifvelsen skedde, såsom förut är anfördt i detta blad, af då tjenstförrättande Borgmästaren i Wadstena, Rådmannen Hr J. G. Sandahl och Provincial-Läkaren Hr F. A. Djurberg, hos Landshöfdinge-Embetet i Linköping, och innehöll flera grava beskyllningar emot Hr Ahrengren, för ett omenskligt förfarande mot åtskillige af underhafvanderne, af hvilka flere aflidit. Uti detta mål, hvar: såväl allmänna åklagaren, som angifvarne till och med yrkat ansvar efter 28 Kap. Missg. Balken, som handlar om dråp af vållande, men svaranden deremot påstått böter emot den förre för det han skall öfverskridit gränsorna för sin tjenstepligt, och emot de sednare för angifvelsen, hafva både Häradsrätten och Hofrätten nu mera utlåtit sig; och som vi förmoda, att dessa domstolars beslut i en sak, som väckt så mycket uppseende, skall intressera måvga, meddela vi dem här nedan, så ycket heldre, som vi dessutom genom ett äldre löfte förpligtat oss ait offentliggöra resultatet af saken. Häradsrättens utslag ianehåller hufvudsakligen, att ehuru de utfärdade föreskrifterne om hvad som borde iakttagas i händelse koleran skulle utbrista, ålägger hvarje Sockens Sundhetsnämnd skyldigheten att tillse de deri meddelade föreskrifters noggranna iakttagande, så hvarken kunde eller borde likväl sådant skäligen utesluta den omvårdnad och omtanka å husbondens sida om tjenstebjon och underhafvande, i fall sjukdom ibland dem yppades, som ej mindre tjenstehjonsstadgan, än den allmänna känslan af mensklighet ålägger en husbonde; serdeles då, såsom här inträffade, någon allmän sjukvårdsanstalt inom församlingen icke blifvit tillvägabragt, eller någon bestämd föreskrift i författningen vore meddelad, utan till hvarje husbondes omsorg blifvit öfverlemnadt, att med nödig sjukvård förse de underhafvande, som deraf kunde komma i behof. Emedlertid hade det genom vittnesmålen jemväl blifvit utredt, att sedan sådant beslut om enskild sjukvård inom S:t Pehrs församling blitvit fattadt, Sekreteraren Ahrengren, förr än någon sjukdom å Qvistberg yppades, låtit till sjukrum inreda och med nödiga sängkläder förse ett rum, hvilket, så vidt ransakningen föranledde, icke kunde anses hafva vant dertill otjenligt; att sedan farsoten inträngt å Qvistberg, nödiga läkemedel och födoämnen utan afbrott varit för de sjuke kostnadsfritt att tillgå; och att genom Ahrengrens försorg sjukvaktare blifvit tillsatte, den ene efter den andre, allt efter som de föregående af döden bortryckts. Hvad serskildt beträffar en arbetskarl vid namn Svensson, hvilken först insjuknat å Qvistbergs gärde, innan farsoten utbrutit vid egendomen, så hade det icke blifvit vederlagdt, hvad Ahrengren anfört och jemväl med vittnen till en del styrkt, nemligen att Svensson då icke varit i tjenst eller ens i arbete vid Qvistberg, och således då icke kunde hänföras till Abrengrens tjensteeller legohjon, men att Ahrengren icke destomindre genast tillskickat honom läkemedel, samt genom tre serskilda bud sökt göra vederbörande upmärksama å nödvändigheten af hans snara införande till staden, på hvars sjukhus Svensson rätteligen bordt blifva vårdad, utan att af Ahrengren skäligen kunnat fordras, att han skulle låta föra Svensson till Ahrengrens från smittan då ännu förskonade egendom, med uppenbart äfventyr för alla de der boende. Häradsrätten antager på grund häraf, att under de utomordentliga förhållanden, som å Qvistberg inträffat, det legat utom gransen af menskligt förutseende, att en så stark sjuklighet på en gång skuile uppstå vid en enstaka gård, att de vidtagna, eljest tillräckliga, utvägarne till farsotens hämmande och de sjukas vårdande skulle blifva otillräckliga, och att det, med hvad bemödande som helst, lätteligen kunnat inträffa, att någon oordning egt rum, serdeles då, efter 0 (Tea At