Aftonbladet – 1 augusti 1836, sida 2

SVENSKA AKADEMIENS SPRÅKLARA. (Forts fr. D. N. Aftonbl. N:o 32 för d. 8 Juli.) De moderua språkens ordlån äro ett ämne, som visserligen förtjent sitt eget kapitel, och det icke bland de kortaste. Alla språk hafva lånat ord; men det har egentligen blott skett och bordt ske, då man tillika lånat saken eller begreppet. Så lånade sjelfve Grekerne ord. Men i. ödfrigt begagnade de sina egva rikhaltiga källor, sina provins-dialekter; och Grekiskans höga fullkomlighet låg deruti, att ingen af dess utgreningar fått privilegium på att vara det uteslutande skriftspråket, det förnäma och officiella språket. Alla de olika dialekterne begagnades af stora författare ; och Greken hörde med lika nöje den breda doriskan, som den mera filade och näpna attiskan. Det sköna var icke conventionelt hos Grekerna, såsom det blifvit hos OSS, som älska och förakta endast på auktoritet och af mode. Vår bildning i allt, följaktligen äfven i språk, har utgått ur och ingått i coteri; vi hafva vant oss, att endast det duger, som brukas eller gillas af några tongifvande , dem slumpen kastat fram. Lika löjligt som en af oss skulle anse att i ett sällskap bruka romerska togan, i stället för fracken, lika löjligt skulle han äfven anse att bruka en annan nuance afidiom, eller ens vissa andra ord, än de iongifvande. Dessa äro, i våra monarkier, alltid hofvet och, i lad och undergifven härmning, hufvudstaden. Denna centralisatioa i språkets styrelse blifver skadlig och klandervärd, då man icke blott håller hand om språkets enhet, utan äfven om en sorts renhet, som skall bestå uti att utestänga provinsuttryck, eller, som man med en rynkning på näsan säger, bondord. Häldre införskrifver man då, heldst ifrån la langue,? och får ett svår-klimatiseradt ord, än man tager ett kortare och uttrycksfullare ur en provinsdialect. Om man hade god tid, skulle man säkert, för hvarje sålunda införskrifvet utländskt ord, kunna i något svenskt språk uppleta ett motsvarande. Men att använda detta, vore lågt! vore urmodigt! vore icke förenligt med goda tonen, med hvad som brukas! Språken rekryteras så, som man fordom rekryterade sina garder, från främraande land, utan att påtänka, att dugliga bussar af landets söner funnes att tillgå, om man ville taga dem. Imedlertid har man fått sina Schweitzare och är i första början rätt stolt öfver dem; de äro vackra pojkar och se sturska ut; de blanda sig icke med hopen, utan måste hålla sig troget och uteslutande till den, som värfvade dem 3; de lyda blindt, emedan de umgås med ingen annaa och känna ingen annan än sin chef. Men detta räcker dock icke i all evighet; sluthgen börja de ledsna vid att vara oafbrutet kasernerade blott med hvarandra, eller stå på post vid de förnämas portar; de söka sig om bland landets söner — och döttrar — efter bekantskaper; de begynna rådbråka sitt tysang jäffs de få smak på landets bränvin. Då är glädjen förbi, och de begynva göra mera bekymmer, än tie gånger flere infödingar kunnat göra. Det är ej, mera möjligt att hindra deras sträfvande till acclimatisering; de måste behandlas som infödingarne, klädas som de, födas som de. Och med det samma öro de hyarken främlingar eller infödingar och göra den finaste statsman grå hår i hufvudet. Två sorters politik finnes i en dylik belägenhet: den ena att med alla krafter stråfva emot införlifvandet med de infödde och hålla dem afskilda från folket, så mycket som möjligt; den andra ait fullkomligt amalgamera dem med: folkmassan. Men båda delarne hafva sina svårigheter; bibehåller man de oroliga sällarna vid deras nationalitet oafkortad, så måste man sntingen till slu kpdrjt dem igen, eller ock hysa den obarmheftiva Duke att de måtte fullkomligt dö ut ; amalerar ön n dän, så måste man vara S ö ment