RIAL R, LtLilUuIUu JUL OR UAV IFIVCU vb a pe ÅL FIA den kortsynte må kanoa fastna, hkasom förf. sjelf, men hvilkas vigt och värde utöfningen visat hvar och en, som förmår och vill s-. Aristokratien, sådan som fört. drömmer den i bilden ef sin vackra Axel, vore lockande, om icke historien på hvar sida visade, att den icke blifver sådan i verkligheten, och att för en ädel man, i hvars hand en dylik makt är en välgerning, skola alltid uppstå tusende, som göra den ull en förbannelse. Huru pass klart förf. ser i detta ämne, ådagslägger hon på många ställen, och bland annat på ett, då hon låter S Axel tsla om skötseln af siva gods och sina planer för underhafvandes väl. Han iycker sig vara djerf, då han tillsår, att han der vill vara icke ens here, icke ers monark, utan rent ar I despot. Dei vore ett besynnerligt begrepp om liberalism, om man trodde den yrka, att Axel hade bordet tåla någon inskrävkning 1 sin magt att styra och ställa med sin egendom ; uch det är et mer ån medelmåttigt piof på okunnighet, om man vill jemoföra dylik magt I med styrelsemagt, med förvaltmngen af det allmänna, d. v. s. andras, angelägenheter. I Den liberala tillåter, ja yrkar just rattigbeten alt vara despot öfver sitt eget; och till det räknas lyckligtvis icke en egendomsherres unI derhafvande. Då Axel säger, att ban just villa arbeta på deras väl, deras Myfiande tll I sjelfständighet och upplysning, har således förf. gjort något högst enfaldigt, när hon låter honom uttrycka en föresats att blifva despot, ty han kunde aldrig tvinga sina underhafvarde att underkasta sig despotismen. Orpositionen vid skötseln af en enskilds egendom är ett oting; och deraf vill man så gerna låta framskymta, ati a!l opposition år ett oting eller ett otillbörligt ting. Men denna förväxling af begrepp, då man jemföor allmän och enskild egendom, undersåter och underhalvande, är just ett af de säkraste kännemarkena på en viss politisk tro. Men förf:s politik är dock älskvärd, fastän kortsynt. En Konung — så låter hon en gammal piga säga — är den, som är bättre, större, ädlare, sanningsfullare, mer oberoende af all småaktighet, som ser högre och ljusare, som tänker friare och klarare, än hela sin öfriga omgifning (öfriga? hörer han då sjelf till sin omgifmng?) och som handlar efter Guds vilja, på samma gång som efter sin egen. Hved säger du om Deras Konung? så frågas i sjelfva boken, och vi svara: gif oss sådana konungar alltid och allestädes, och inga 1epublikaner skola behöfva guillotineras. Men nu vill olyckan, att ofta kenungar finnas, som äro i hvarenda punkt just motsatsen af garala Doras Konung, åtminstone i jemnförelse med pluraliteten af sina undersåter, om än icke med sin omgifning, hvartill Dora försigtigtvis in-. skränker sin tafla, väl vetande, att man icke tål omkring sig menniskor, som äro bältre än man sjelf är. Förf. kommer säkert att förebrå oss, det vi vändt hennes ord på en politisk konuvg, då hon deremot menar hvarje man, som är af naturen korad och smord till en herskare, Vi svara blott, att det mesta onda 1 den vanliga verlden kommit deraf, att man haft så der poetiska drömmar och så oförmärkt ofverflyttat fantasi-bilderna in i verkligheten. Med dylika granna bilder och fraser om hvad som kunde och borde vara, leder man de oerfarna och eldfängda sinnema till falska begrepp om hvad som är. Förf. förråder också en viss dyrkan för Upsala och lifvet och andan samt en mängd andra förhållanden der. Naturligtvis upprepas den gamla utanlexan, att vår nuvarande tid förspiller åmar med bläck, men icke blod, för ideer och hvad man anser vigtigt och sannt (verba formalia få vi nu icke rätt på). Vi skulle vilja fråga förf.: när har någonsin blod blifvit så ymnigt och med så gladt mod spildt, som under den Franska och de båda Pobhlska revolutionskrigen, hvilka fördes för idger? Tror förf. icke, att det skulle gå lika hederligt till vid hvarje annat dylikt tillfälle, som visade sig? I hvardagslag utöser man icke blod; eller skalle förf. vilja, att man skulle emellanåt göra uppror, för att visa, att det myckna bläckflodet icke gjort blodet mindre varmt och rödt? Detta vill hon väl icke heller ; och hvad vill hon då, sedan de enda försök, som i sednare tider blifvit gjorda, tillräckligen visat, att man ännu kan slåss med mandom för ideer, fast man icke ligger och plitar dagligen, såsom under hennes älskade feodaltid?