latt förf. omedvetet teknade vida skörare och, framför allt, sannare, än hon föresatt sig. Detta är det äkta snillets käonemärke. Axel är oss numera kär; ban har sugit ned från en tillämnad halfgud (utom i yttre skönhet, och det kan man le åt, såsom åt den moderliga svagheten att tala framför allt nästan uteslutande om dylikt, då fråga är om något helt annat och högre), från en halfgud, säga vi, till en menniska har han nedsvgtt och blifvit oss kär. Vi hefva medlidande med honom, ty vi se en oblidkelig skickelse allt jemnut rycka ifrån honom litvets glädje, just som det är all möjlig hbklighet, att den icke kunde undkomma, ja så, jemnt några minuer förut, att det fordras förf:s I hea talent för att hålla bonom undan, till dess det är för sent. Men, förbise vi detta något plågsamma jägtande, denna ängsliga traktau attt med våld göra en tragedi, der icke personernas ställning och karakter, icke andras ingripande öden tvinga ti!l tragedi, tästa vi oss blott vid fabeln, sådan den blifvit, utan att stöta oss på; I sättet, Zuru den blifvit det; så måste vi tillstå, att den är vacker, oändligt vacker, hänförande. För att bjelpa den olyckliga bristen, att en djupt skakande tragisk utveckling skulle hvila endast! I på en enfaldig, talträngd körings (tant Lisbeths) misstag och befängda combinationer, har förf. I derbredvid infört ett sant tragiskt motif: den olycklige Theodors vansinne. Detta är mästerligt hållet och at djupt skakande effekt, En vackrare botgöring kunde aldrig påläggas Axel, än -Jatt fasta sig vid och söka rädda just denne oHycklige, som vållat hans olycka. Rosina är förträfflig; vi sälta henne nästan framför Amalia. En på en gång renare och mindre prude qvinna kan man ej se. Den, som kan dikta en sådan karakter, måste icke blott hafva kastat djupa blickar in i qvinnonaturen, utan äfven sjelf vara ädel; sådana taflor äro icke studium, icke maner. Vi skulle vilja låta hverje flicka lära sig utantill den ypperliga) utvecklingen af qvinnans öde, ja hennes plige I att lida utan grimacer, att med yttre lugr och munterhet bära den frätande matken i hjertat. Rosina är. utan jemnförelse hufvudperson-n i Istycket och sprider deröfver en doft af innerlig ljufhet. År man någongång missnöjd med händelserna, som föra henne, så är man dock alltd nöjd med den känsla, hvaraf hon ledes. Från tante Lisbeth kunna wvi heisa läsaren bjertinneligen ; hon är sig lik — nästan likare. Hoa och Hofrättsrådinnan och Majoren (vid Medevi) qvarstå som oförgängliga komiska taflor, till hvilka, åtminstone på svenska och möjligen på de flesta andra språk, ingenting annat hinner upp. Hofrättsrådinnan ställer, i denna bok, icke till några practical jokes, utan konverserar blott och skurfver bref, ohärmliga bref. Grefve Bodens theatraliska anstalter och hela väsende äro så goda, som någon estetisk Gref-! ves fjäsk kan vara. 8 Den ende person, som vi — icke ogilla, men — icke förstå, är Albert v. H: Kanske vet förf. något mera godt om honom än vi; Imen af hvad oss läsare är om honom bekint Tvill det ingalunda synas, att han är den rätte latt erhålla det stora priset i stycket, ty förf:s mening synes icke vara en misanthropiskt bitter satir öfver en verld, der det hufvudlösa lätiI sinnet slufligen segrar infor den poetiska rättvisans domstol. MAKA Vi lyckönska förf. att hafva nästan fullkomligt aflagt ovanan att käbbla med recensenterna. I Blott på ett enda ställe och i förbigående äro Ide nämnda; mer Zidningarne hafva deremot I fått emottaga en liten utgjutelse af galla. En yngling från Stockholm kommer nemligen till ) Ulfsborg och ger hjelten åtskilliga upplysningar, hvärföre (d. v. s. af hvilka enskilda bevekelsegrunder — hat eller afund, svågerskap eller I slägtskap, gåfver och skärker) den tidningen I berömmer det och tadlar det o. s. v. Ond kan visserligen ingen blifva öfver små ilskna utbrott laf enskilda ömtåligheter, då man icke kan ens förmå sig att harmas öfver de officiella uträkningarna af bevekelsegrunder. Förf. har således Igod auktoritet och bör fullkomligt ursäktas. Hon misstager sig, frukta vi dock, om hon oinskränkt litar på Grefve Carls (den qvinlige? romanförfattarens) försäkran, att ett arbete af I verkligt värde banar sig väg sjelf till läsare och beundrare, lika väl utan eller emot publiciteItems åtgärd, som med den. Vi skulle åtminstone tro, att hennes förläggare icke vågar byges 8 Y FT OO Lella omm. fa Äl AA