RECENSION. Axel. Kusinernas , Vännernas och Qvinnornas? förf. är ganska fruktsam; deras broder, eller rättare den siste af kusinerna sjelfva, har redan utkommit ; Löwensternska familjen är utdöd, dess vapen kros adt och familjegrafven igenmurad, Det är med en sorglig känsla man tager afsked af dessa Löwensternar — denna förf:s Löwensternar ; de hafva varit ganska interessanta connoissancer, och vi skulle våga bestämdt säga, att svenska allmänheten i sednare tider icke haft så mycket nöje, — djupt, sorgligt, men estetiskt sant nöje — af några Friherrar som af dessa på Ulfsborg. Förf. har, oaktadt all sin olåt och ondska emot recensenter, likväl ögonskenligen haft nytta af dem, ja — må hon förlåta djerfheten af denna tro — verkligen sökt ställa sig ett och annat till efterrättelse, d. v. s. 2 tysthet erkänt riktigheten deraf, ehuru föraktligt bon rynkat näsan deråt. Axel är vida renare menniska än förr, detta kan ingen misskänna; icke så, som skulle han genom år och erfarenhet blifvit lugnad, stadgad, förbättrad, utan han är nu n sannare stadgad man, än han förut var en ostadgad yngling. Meningen är icke, att han blott tillväxt i ålder och visdom, hvilket han nödvändigt skulle, men att denna visdom nu ar estetiskt renare målad än ovisheten förut. Axel har nu fått en markerad fysiognomi; man ser, hvad ödet gjort af honom; och detta år verkligen i hög grad lyckadt. Han ör ett slags Hamlet: drömmande, uppbrusande, men obeslutsam, så att ödet måste skuffa fram honom hvarje steg. Så har han blifvit, oaktsdt det verkligen ser ut, som förf. velat af honom göra något helt annat: en stark, beslutsam ande, som beherskar ej blott menniskorna, utan äfven sitt öde. — Att ban verkligen herskar, det berättas oss; men vi se det icke i handlingarna. Det är mycket möjligt, att han herskade ; men, som sagdt är, vi måste tro det på forf:s ord och kunna icke åskåda det i händelserna. Att gästgifvaren i Motala krusar för en sträng herre, som dessutom betalar frikostigt; tt Berggren och alla öfriga undersåtare på