Aftonbladet – 21 juli 1836, sida 3

TAbbot af Stablo och Malmedy. Vid revolutionens utbrott visade han sig i högsta grad tillIgifven de Franska emig anternss sak. När dessa annu icke funno någon punkt, dir de kunde bilda sig till en korps, utan öfverallt afvisades, hade de honom att tacka, att de fingo samla och organisera sig i Biskopsdömet Lätich; genom hans bemedling och hans kredit erhölto de leveranser af awmunitioa och beklidnad. Han utverkade hos Påfven Grefveus af Provence (Ludvig XVIII) regentskaps ekänvande, och hans bemödanden i Envglavd åstadkomso sedermera, at Miuisteren föreslog och genomdref en I bill, som befriade emigranterna från Ia gsökmingar I för skulder, åsamkade utom England. ) Det var ändiligen Grefvens broder, som tillika med Baron von Batz försökte befria den fångna Kongl. tamiljen ur tempeitornet; älveu under Napoleons i Kejsare-regering verkade ban på osllt sätt för I Bourbonerna och led för deras. skuld tveune i gånger en strävg fångenskap i Frankrike. I År 1792 beslöt de emigrerade Prinsarnes hemJiga råd att viiaga et verksamt medel till reI volutionens moiarbetande. Detta bestod i fö: färdigandet af falska assignater, hvilsa skulle in.smuglas i Frankrike, för att beröfva de af den då varande Franska styvelsen utgifoa assignaterna allt deras värde och töljaktligen till intet göra I dess penuingetillgångar. — Assignaterne fabriceraI des i början 1 Neuwied: men sedermera, då : Kejsaren förbjöd det, till följe sf Franska sändebudets ) Coblenz, Bigot de Sainte Croix, klagomål, flyttades fabriken till Coblenz och bedcefs der nästan offentligt. Denna förfalskning, i början endost riktad mot en fiende, hvilken man ansåg ställd utom folkrätten, användes sedermera af Prinsarnas bedräghga , eller genom nöden denii!l tvungna skattmästare, äfven till andra ändamål; man betalte dermed Preussarnes skulder till deras värdar och leverantörer. Detta hade betänkliga följder. Då Herligens af Bourbon-Cond trupper voro stadda på marsch till de audra Prinsarna, måste han oförmodadt göra halt, emedan en del af hans bagage och ammunition biifvit seqvesterad vid Spaa på i tttiska områd:t. Orsaken härtill var, stt bedrägerict blifvit upptäckt, och de med falska pepper betalta bankiererze och lefverantörerne i rättmätig förbittring begärde säkerbet för sina fordringar, Då skickade Hertigen en förtrogen officer till Grefve Pfaffenhofen, att förmå honom till skandalens biläggande. Furst-biskopen af Liöwuich tog sig Bankierernas kontanterande; utlayeuren (Polisdirektören) Colson betalade några leverantörer, och Grefve Pfaffcnhofen lemnade denne, såsom säkerhet derför, vexlar till ett belopp at 160.000 francs, som skulle betalas efter Prinsarnes återkomst till Frankrike, hvilken man ansåg för både säker oeh nära förestående. Denna återkomst fördröjdes likväl, som man vet, länge nog, och Colson upplefde icke sina reversers inlösning. Då likväl åren 1814 och 1815 ofo:modadt realiserade det redan uppgifna boppet, ansågo hans arivingar vilkoret som uppfyilat och fordrade sin betalning. Sedan de först fruktlöst vändt tig till Franska hofvet, började de en process mot Grefve Pfaffenbofen, hvilken d. 19 Juni 1818 af det Neder-Osterrikiska Adels-tribunalet dömdes att betala både kapital och interessen, det hela till ett belopp af 409,093 Fr. Grefven såg sig nu tvungen att föryt ra 28,000 Fr. af sina räntor till 73 procents kurs, för att godtgöra Franska Konungahusets hedersskuld. Han hade emellertid flera gånger förgäfves vändt sig till Frankrike, för att förmå de sannskyldige borgenärerna att befaa honom från krafvet. Då nu bans förmögenhet bhfvit så betydligt minskad, fördubblade han sina reklamationer och erhöll slutligen, åtminstone som ersättning för räntorna på hans utgifts-summa, och till belöning för den tystlåtevbet, han hittills iakttagit rörande skuldens uppkomst, den 15 Mars år 1819 af Ludvig XVII en årlig pension af 6000 Fr. , som den 1 Mars 1821 fördubblades. Dessutom lät man till honom på olika terminer utbetala 150,000 Fr. på hufvudstolen. Emellertid dog Ludvig XVIII. Srefvens-elkonomiska omständigheter — hans arfgods hotades af en gäldenär — käfde nu oundgängligen skuldens fullkomliga hqviderande. Men sedan Carl X kommit på thronen, fick han att strida med ständiga intriger och hinder at dennes mi nistrer och intendenuter. Mau bör i deaf Grefven ingifna rättegångsskrifter läsa den ovärdiga hehandling, som vederfors honom, hvilken en I —Kr na a I