Aftonbladet – 20 juli 1836, sida 2

1 ra tt å 1, f-— f j j j LR nn Mat Ul 1idkarens den penningesumma de sätta i blott stå under allmän lag, gärdade med serskilda privileger och rättigheter hvilkas helgd man ofia Log sett ställd i bredd med sjelfva fiderneslandets bestånd, så vore de af vigt att få upplyst, hvem som icke allenast uteslutit dessa talrika näringsidkare, ej blott från delakvghet i privilegierna, utan äfven från skyddet af allmän lag? Hvem som gifvit polisen den godtyckliga magten öfver dem, hvem som tillåtit henne, att efter hehag bortgifva rättigheter till idxande af ett yrke, och fråntaga en medborgare den första af alla: rättligbeten att försörja sig? samt hvem som ställt en så stor del af de mindre lyckligt lottade statsborgrarnas lekamliga existens under polisens disposuion? Om den har behörighet att säga, huru minga, som åt dem få hålla mat och dricka, att bestämma hvem som får göra det och icke tår göra det, att föreskrifva på hvad tid de få vara hungriga och törstiga, och när de icke få vara det; när de få förtära sitt dricka, sittande och under tak, när de skola emottaga det stående uti köld och regn, så kan polisen med fullkomligt erahanda skäl förordna huru de bättre klasserna skola spisas, eller inskränka tiden till en timma på dagen. Det finns åtminstone intet logiskt skäl, som, i konseqvens med dess öfriga lagstiftnings-rät? i detta fall kan hindra henne derifrån. Det återstår då att få veta, hvarifrån hon fått denna rätt, och hvem som möjligen kan, i jett lagbundet samhälle, medgifva någon auktoritet len arbiträr makt öfver hela folkklasser. Man torde lätt finna, att ullsynen öfver lugnets bibehållande och oordningars dämpande, hvar de kunna begås, är något helt annat, än en ljus view et necis öfver sjelfva Personerna och I yrket. SE UR antal och omlopp, icke utan äfven åro omOver i underdånighet bifogade beslut af ÖfyerståthållareEmbetet för Polisärender i Stockholm, afkunnvadt den 4 deanes, hvarigenom jag dömes till böter för mitt näringsställes hållande öppet under förbuden tid och beröfvss min näringsrättighet, får jag härmedelst anföra underdåniga besvär. i Innan jag framställer de serskilda skäl, hvarpå jag grundar min underdåniga anhål nådig ändring i det ofvannämnrda beslute det tillåtas mig att for E. M. utveckla de följder ÖfverståthållareEmbetets befattning med krogar och näringsställen haft, icke sllenast på dessa, och de personers belägenhet som hålla dem, utan äfven på de ringarefolkklassernas inom hufvudstaden. lan om t, torde Fordom egde Stockholm 7 hvilka stolo under en billi uppsigt, och hvilkas idkare till en stor del voro bärgade. Men märkte att fylleri och dryckenskap tilltog bland menigheten, serdeles i hufvudstaden, och man trodde, att ett medel till denna oseds hämmande skulle finnas i förminskningen af näringsställenas mängd och ställande under en strängare kontroll. skränkte sålunda krogarna till föga mer än hälften af det antal de dittills utgjort, och ålade dem flerfoldiga restriktioner Sålunda utkom OiverståthållareEmbetets författning af den 4 Juli 1817, hvilken varit den hittills gällande. Att välmeningen dikterat densamma, betviflar jag icke; kanhända var också meningen, att den skulle efterlefvas; likväl fruktar jag, att den på intet ställe blifvit det, att den, i vissa fall, aldrig kunde blifva det, och jag är öfvertygad, att om atfgiften var en förbättring i de ringare klassernas moralitet och ekonomiska tillstånd, har aldrig någon lag på ett mera direkt sätt motverkat sitt ändamål. Ait fylleri och ett oordentligt lefnadssätt, under de 19 år författningen existerat, mera tillän aftagit, är ett aktum, som jeg ej lärer behöfva bevisa, emedan dagliga erfarenheten bestyrker det; att det illmänna förderfvet skulle varit ännu vida störfe utom de indirekta åtgärder, dem allmänna och enskilda merniskovänner vidtagit till desg hämmande genom skolors och uppfostringsanstalters inrättning, är otvifvelaktigt; men lika säkert är det, att det ondas frö tll en stor del igger just i den ofvannämnda författningen. En blick på dess innehåll skall visa detta. All närings och rörelses bestånd hyvilar på öpares och säljares ömsesidiga belåtenhet. Den ergade näringsidkaren kan försälja sin vara båje till bättre pris och af bättre beskaffenhet än jen utarmade, mot vantrefnad och ekenomiskt etryck kämpande. Detta gäller för all handel, ch krogrörelsen gör derifrån intet undantag. ee -— oo 00 näringställen, g men lindrig polisdessas Man ini TA ocvftar kl ö1