Aftonbladet – 20 juli 1836, sida 2

Zitud utbilda och sätta detta system i sådan ver!) e isambet, lemna vi derhän. Någre sätta det samband med den gängse förmodan, att Stat a Rådet, H. Exc, Grefve Lagerbjelke blifvit u Isedd att intaga någon del af den befattnin lsom framl. GeneralMajoren von Holst inneha !lhos Hans Majestät Konungen, i egerskap föreläsare — af tidningarna, hvarigevom I NP Exe. i och med detsamma komme att utöfi lett slags högre syrveljans öfver dem. Man h dill derna tanka hemtat anledning derifrån, 2 -JH. Exc. Lagerbjelke på den sista tiden ofta län förr, varit enskild befalld till Konungen oc Idinerat ensam med Hans Majt. vid Dess kam ?) marspisningar. — Skulle en sådan förmodan var I grundad, så låta de täta indragningarna lä Jörkla:a sig, då man känner Grefye Lagerbjel kes ovanliga, 1 de bekanta Skildringarna så vi tecknade, sensibilitet och farhåga för pressen en farbåga, som måste hafva vuxit gerom Gref vens erfarenhet, buru litet uträttats med det: I bekämpande genom Statstidningen. I En serskild fråga blir det dock, hvad förd tl vederbörande kunna hemta af ett ordenligt I verksambet satt indragningssystem. — Att enlig I Styrelsens egen ofvertygelse, denna nytta måst vara ganska stor, behöfver icke betviflas, då mai sett de stora bemödanden, som skett fr att f behålla denna makt oaktadt den utomordentlig öfvervigt, hvarmed opinionen uitalat sig deremo : flere riksdagar; och vi behöfva, när ma a hört styrelseorganernas yttranden på Riddarhu (set och känner deras tidningars ton, aldeles ick antaga det skäl, som angafs i den af Grefv Montalembert författade märkvärdiga artike n Revue Francaise öfver 1823 års riksda; härstädes, hvilken var öfversatt i ett pa tidningar år 1831; det skälet nemhgen, att Ryssland aldrig skulle tillåta infö. randet af en verklig tryckfrihet i Sverige. Konungens Rådgifvares egna yttranden till försvar för Indragningsmakien hafva, såsom vi sagt, tydligen visat, att en sådan inflytelse uti ganska obehörigt supponeras af den Fransyske författaren, och att de sjelfve, utan alla sådana yttre impulser, äro tillräckligt lifvade a! I den tankan att den periodiska pressens frihet aldrig bör få ega rum i Sverige. Men huruvida detta endast atgår ifrån en allmän grundsats, att Styrelsen aldrig bör släppa ifrån sig ett bårstrås bredd af den magt den en gång eger, i hvad riktning som hälst, och sålunda utgör ett stags dunkel instinkt, eller ifrån någon klart uppfattad insigt af de fördelar, som indragningsmakten werkeligen kan tillskynda Styrelsen, det våga vi icke att afgöra. Blott det veta vi, att i våra ögon äro dessa fördelar visserligen några, men så temporära och motvägda af så stora olägenheter å andra sidan, att om Vederbörande såge sakerna så som mängder ser dem, skulle indragningsmagtens cederande utan tvifvel blifva det första de företogo sig, och nationen skulle då en gång få se uppfylldt det år 1812 så högtidligt gifna löftet. Att här utveckla nyssnämnde olägevheter i detalj är fullkomligt öfverflödigt, då de törut äro nogsamt kända. Att alla de, som genom indragningar godtyckligt beröfvas en medborgerlig rättighet, nödvändigt skola försättas i en för Styrelsen mindre gynsam sinnesstämning, och att hvarje indragning, hvartill publiken icke tilläckligt kan förklara sig skälen, måste åstadkomma en reaktion i opinionen, utgör blott en i lel deraf. Det synes derföre åtminstone, att: Styrelsen handlade klokt för sin egen räking, om den efter — hvarje indragning! tminstone kungjorde, hvad som gifvit närmaste! rsaken dertill. Saken finge då allid åtminstoi ie ett sken af skäl för sig, hvilket man nu ofa icke kan upptäcka; och om dessa skäl ågongång måste blifva svaga, skulle dock ! eaktionen minskas genom tillfället, att åtminstoie raisonnera öfver dem. Men vi glömma måanda härvid, att en magt, hvars lifsprincip är odtycket, icke ens kan älska några åtminstoe, som skulle på något sätt begränsa god! ycket. I IK Redaktionen har fått sig meddelad en till lögsta domstolen ingifven besvärsskrift, från en SA TATT . I. LR FC JA ) 1 11 — nm l