Aftonbladet – 18 juli 1836, sida 2

MM NORRIGE. Från Christiania berättas, att en kurir den 13 dennes afgått derifrån med en underdånig hemställan från Norrska Statsrådet till H. M. Konungen om ett utomordentligt Storthings sammankallande till den 26 September. I denna hemställan lära äfven de ämnen vara uppräknaIde som, utom budgetten, borde föreläggas det utomordentliga Storthinget. Den adress till H. M. Konungen, som Stortbinget, före sin upplösaimg beslöt och som den 18 Juli genom en deputation öfverlemnades till Norrska regeringen, lyder sålunda: Nådigaste Konung! Med djupt bekymmer, framkalladt genom en allvarlig omianka för fäderaeslandets väl, har Norriges national-representation i dag emottagit ) underrättelsen om Ers Maj:s beslut att i morgon låta upplösa det nu församlade åttonde lagtima Storthinget. Detta E. M:s beslut var så mycket me, oväntadt, som Storthinget i sin underdåniga adress af den 24 sistl. Mej tillåtit sig fästa Eders Maj:ts uppmärksamhet på, att Storthinget icke kunde hoppas, att medhiana afgörandet af de vigtigaste, detsamma förlagde ämnen — ämnen, hvilkas afgörande Norrska folket med längtansfull förväntan emotser — om det icke blefve tillsammans åtminstone till inneyvarande månads utgång. Storthinget ansåg sig dessutom förvissadt, att E. M:s ansvarige Norrske rådgifvare, hvilka icke kunde vara okunniga om ärendernas3 ställning och gång vid Storihinget, ej skulle åsidosätta sin phgt, att underrätta E. M. om att af Storthings-ärenderna voro, efter de största möjliga ansträngningar å Storthingets side, de flesta redan färdiga till ofverläggning, och flera nära det slutliga afgörandet. Då Storthinget måste antaga, ait antingen någon pligtförsummelse från E. M:s rådgilvares sida — hvilkas tanke E. M., till följe af grundlagens 15 Q., icke kan förmodas hafva varit hindrad från att iahemta — eller ock något Storthinget obekant missförstånd i detta hänseende måste hafva egt rum, anser detsamma för sin skyldighet, att underdånigst meddela en sådan upplysaing derom, att E. M. må hafva tillräcklig anledning, att känna omständigbeterna, och sålunda sättas i stånd, att rätt bedöma de bland E. M:ts ansvarige rådgifvares förhållande, som möjligen torde hafva underlåtit, att framställa denna, för Norriges behof högst vigtiga sak i sin sannskyldiga dager. Storthinget har, 1 de af detsamma fattade beslut, förgäfves sökt upptäcka något, som kunde tydas derhän, att det torde ha gifvit E. M. anledning, att afbryta Storthingets förhandlingar på en tid, då nationen väntade, att få emotiaga frukterna af dess verksamhet. Den enda häntydning i detta af seende, som FE. M. behagat låta komma tull storthingets kunskap, äro yttranderna i den Kongl. kommunikationen af den 2 dennes rörande det, enligt det i kommunikationen uttalta förmenandet, grundlagstridiga 1 behandlingen vid narvarande Storthing, af de vid föregående Storthing ånyo framlagda förslagerna till ändring af grundlagens 17, 78, 79, 80, 81, 82 och 92 . Men detta förmenande om en grundlagsstridig eller mot de konstitutionella formerna stridande behandling af dessa förslag, härleder sig tvifvelsutan från en bristfällig kännedom om Stortingets förfaringssätt vid detta tillfälle. Storthinget är skyldigt E. M:t att gifva närmare förkla. ring härom, och det är tillika skyldigt sin e