iat ur sin egen själ: karakterernas sanning och framför allt de ypperliga taflorna af stadens förstöring. De kunna, utan attallfor mycket föriora, ställas i bredd med Miltons beskrifviog på Kaos och på Striden: i himmelen. När mat läser Pelbam, tror man sig se aristokratier åskådliggjord; och man skulle knappt tro, de samme författare, som der tyckes vara er inkarnerad Tery, men en Tory iädlare bebemärkelse, skulle kunna lika sannt och lefvande teckna det lägre folklifvet, som han gjor i Paul Clifford. Öfver allt sprider hkväl han: egen upphöjdare natur en mildrande dager; och om Pelham är en något för god Dandy, så ärc Chfford och hans närmaste vänner äfven någo! för goda vägriddare. Mean skulle kanhäsde förebrå Bulwer, att hans värma för mensklig heten har gjort honom partisk mot samhällsinrättningarna, att han tillagt dessa för mycker andel i statsborgarenas förderf, eller rättare at han ännu icke nog approfonderat och tillväckligt utvecklat det:a ämne, samt att han hära förledts att lägga ett hyende under brottet, at kläda det i en lockande färg, som det troliger icke varit hans afsigt, att gifva deråt. Men detta fel, det enda, vi ännu kunnst uppleta hos honom, öfverskyles likväl och försonas genom den mästerliga teckningen af den ärelystne stetsmannen Brandon, och den sublima id, som ligger till grund för den vedergällning, hvaraf har hemsökes. — I Pilgrimerna vid Rhen, det enda af hans arbeten, som icke utgör något helt, utan blott en samling afströdda taflor, men hvari en vek och ljuf känsla mer än annorstädes uppenbarar sig, finnes den herrliga myther om de falska religionernas uppkomst och dera: tjenares välde, en af de djupaste poetiska skapelser, vi kunna erinra oss. Bulwer är, som mean ser, ännu en helt uvg man; och mycket, måhända ännu mer fulländadt är således att vänta af honom, om ert gynnsamt öde bevarar hans själskrafter och bar öfverger författareskapet, innan hans förmågs stelnar till ett mangr Onekligen är han en al de rikast begåfvade menniskor, som någonsin fört pennan, och en af dessa universella själar, som ej tillhöra någon serskild kast, men hvilkas ära just ligger deri, att de äro menniskor i detta ords skönaste bemärkelse.