Aftonbladet – 13 juli 1836, sida 3

Grekerne i slaget vid Marathon ej voro besvärade af tunga rustningar, ty enligt Herodot var det just det tuagt väpnade infanteriet, eller Hopliterna, som afgjorde så väl der, som vid Plawex, segren öfver de Persiska bhborderna, af hvilka de flesta saknade behöriga försvarsvapen. Xerxes gick ofver Hellesponien, som mnu kallas Dardanellerna och ej Bosphoren, som Yoörf påstår; och den krigshär, som var honom til mötes vid Thermopylerna var i början 4000 man (ej 1400). Från Grekiska frihetskrigen öfvergår Förf. till Athens glänsande dagar under Pericis tid. Både denne utomordeutlige man och den kontens gyllne penod, haga beredde Athen, äro ganska väl skildrade; mena endast den ljusa sidan af målningen har han upptagit. Att Perieles genom den tygellösa demokrati, han införde, genom bucdsforvandternas förtryck och genom sitt slöseri förberedde Athäens fall och Peloponesiska krigets olyckor, är otvifvelaktugt. Deremot har Förf. afsagt en rättvis dom öfver Aspasia, såsom ett af de förnämsta verktyg till sedernas förfall i Athen, en olycka som alldeles icke uppvägdes genom den smak och förfining, bon införde i umgävgslifvet. Ideen att sammanställa Socratis och hans lärjunge Alcibiadis lefnadslopp under samma rubok var lycklig; båda kusna anses för representanter af Ashens folklynne, den ene af hvad det var, den andre af hvad det kunnat och bordt bliiva. AM förf. ej velat inlåta sig i Peloponesiska krigets detaljer, kan man ej förtänka honom, — denna bedröfliga period, som härjade Grekiska odlingens och frihetens skönaste blommor, och förberedde de följande århundradens slafveri. Deremot följer man med nöje hans teckning af Epaminondas och Pelopidas och deras strid mot det öfvermodiga Sparta. Att detta mot all folkrätt, genom förräderi hade bemäktigat sig Thebe, hade kunnat nämnas, äfvensom den själsstorhet, Pelopidas visade under sitt fängelse i Phere. Det var ej i strid mot Macedonierna, utan mot den Thessaliske tyrannen Jason, som Pelopidas föll. Sina berättelser ur Grekiska historien slutar förf. för denna gång med talaren Demosthenes och den Cyniske filosofen Diogenes. Då den förres död här är namnd, borde måhända orsaken dertill något närmare utvecklats, den att hela Demosihenis offentliga lif var en kamp mot Macedoniska ofverväldet, hvarför han sluiligen föll ett offer. Denna del slutas med fortsättningen af Roms historia till Plebejiska konsulatets införande. Så långt räcker också ungefärligen Roms sagoperiod, och förf. har, enhgt sin plan, varit förbunden att troget följa legenderna, om vi också sku!le tycka, att han någon gång kunnat låta sina läsarinnor kasta en blick i kritikens synglas. Ar det, t. ex. grundadt, att Porserna förbjöd Romarna alk bruk af jero h. e. atväprade dem, så ser det illa ut med de så prisade bedrifterna; och länge förebrådde utländska folksiag Romarna, att de med guld och ej med svärd lösköpt sig från Galliererna. Vid Decemviratet bör anmärkas, att dessa lagstiftare i början valdes blott för ett år, och att deras högsta makt för det andra endast derföre förlängdes, att de ej medburnit lagarnas redaktion. Några ord om den ädle Cincinnatus, Romerska tarfl ghetens representant för dessa tider, hade kunnat tlläggas. Att krigstribunerna endast finge väljas ur Patricernas kast, är oriktigt, ty ursprungligen skulle äfven Plebejer hafva uillträde till denna post. Som vi redan yttrat, äro dessa få obetydliga anmärkningar alldeles icke beräknade på att nedsätta detta arbetes värde, hvilket vi utan betänkende förklara för det bästa i denna genre, som lemnat Svenska bokpressen. Wi vilja blott önska, att den skicklige öfversättaren vid en kommande py upplaga skuile kunna finna någon af dessa observationer värd uppmärksamhet, för att de;igenom öka arbetets brukbarhet. FA Aloxmslcosnennan. Så kalla Ensgelsmånnenr