Aftonbladet – 12 juli 1836, sida 2

?Den tid, då anvävdandet atgodsel, såsom bufvudmedel till be ordrande af planters växtnghet i allmänhet, först erkändes, är mig obekavt; — likväl tror jag icke irra mig, då jag härleder detsamma från det urgamla Nomsxdlifvet. Då Nomaderna låtit sina bjordar beta ett år på ett u:valdt ställe, och åer måste ofvergifva detta ställe, i anseende till bust på bete, återfunno de detsamma, vid sin tillbakakomsi dit, förbättrad med dubbel gräsväxt. Men sedan samhällslilvet bildat och utvecklat sig, så att bvarje individ blef inskränkt till ett visst! nvisadt egendoms område, måsie hvar och en naturligtvis, för att bibehålla sina fält i godt ullståvd, samla spiilningen efter sin boskap, för att använda den enligt erfarenbetens lärdomar. Såsom k-ndt är, existerar ännu de:ta NomadHf i flera trakter af jordkletet. I våra civiliserade tider betjena sig Europas störste Agronomer af en dylik method, då de formedelst inhägnader sätta sig i tillfalle ait låta sina bjordar under hela sommartiden vistas ute, äfven om natten, på de till vinterfrukt bestämda filten. h-anill de, framför allt, utse de afligsoaste af sina egor, för att derigerom vinna en besparing uti körslor, och uppnå på detta sält det åsyfade ändamålet att få denna del af egeudomen gödslad. Den praktiska ec farenheten af gödselns nytta, en gång erkänd, måste uu vår, i vetenskaper och konster framskridna tid, äfven framkal!a theo euska bevis på de förmånliga följderna af des; snvändande. Så hafva ock nalturfo:skare funnit bildandet af den organiska kroppen uti jorden endast kunua ega rum under vilkor af gödsel. Vaxernas fortkomst fordrar kol-, väteoch syrestoff. Luft och vatten äro endast medel till ofverförandt af dessa verksamma agentier, men icke någ a verkliga produktorer. Syrstoffet och Vätestoffst uti vattnet kunna, för sig allena, icke assimileras af plantväxter. — Så vida denna dekomposition skall ega rum, miste ännu en tredje krepp tillkomma, nemligen kolstoffet, och detta stoff är just den tungt vägande beståndsdelen sf gödseln: den substans, hvarom här egentligen är fråga. Sedan år 1816 har jag varit em noga observtor af de hithörande tbeoretiska axiumerna, och derjemte medverkat till den praktiska utöfningen deraf, hvarunder jag genom många försök kommit till foljande resultater: 1:o Att den animaliska gådselo, då den genom tillblandning af flera agentier;: bildas till en lätt dekomponerad (upplösbar) kropp; obestridligen för alla plantväxter är den verksammaste och mest nutritiva. 2:0o A:t densamme, utan afseende på olika klimat, jordmån, m. m. följer den hvarje land anvista gång för vegatronen och motsvarar alla landtmannens billiga fordringar; emed.:n dena i fullt må:t meddear jorden de redan nämnde oumbärliga agentierna till växtlighet. Jag har således sökt att förena landtmannens nytta med minsknivg uti hans utgifter och att icke allenast bereda honom nya tillgångar, utan äfven förskaffa honom ett substiiut, som kan ersåtta honom bristen af gödsel och hvilket är förbundet med största sparsamhet. Till styrka för hvad jag nu yttrar torde det vara mig tillåtet anföra, att i Frankrike sjettedelen: af den odlade jorden göres fruktbar genom ari ificiel, animalisk gödsel. 3:o Den vanliga gödseln, reducerad till torrt tillstånd, innehåller endast 30 å 40 procent nävingsämne för växter, då deremot den animaliska gödseln meddelar desamma 60 å 70 pro cent deraf: härom kan hvar och en snart öfveryga sig, som vill företaga en anslys deraf. 4:0 Afvenledes bar jag öfvertygat mig, att de försök, jag verkställt med den animaliska gödseln, så väl under torra, som våta år, allid gifvit eit bättre resultat, än det, som erhöils af mina jordbrukande grsnnar, hvilka använde den vanliga gödseln. 3:o Genom erfarenhet har jag funnit, att tio unnor af den härstädes beredda animaliska gödseln äro tillräckliga att gödsla ett Svenskt tunaeland. 6:o Hvad avgår skilnaden eme!lan jordarter, 1a, är det hvarje landuman bekant, att han, gesom gödslandet deraf, endast då har att vänta n bättre skörd, när han vet att bedöma sorten f sitt utsäde efter jordartens styrka, Så t. ex. örstås det, att man icke skall så hvete i sandord och icke potates ilerjord. Vid starkt medaga fällt skadar det icke att på tunnlandet uiFÖ bh SE sö SCR 0 eh