Aftonbladet – 12 juli 1836, sida 2

: Eskisser af Lendon. Man urskiljer vid första ögonkastet Engelsmannen, som rest på kontinenten, ifrån dem som aldrig lemnaåt sitt fädernesland, eller endast vistats i lodien.. 1 synnerhet är denna skillnad märkbar hos fruntimren, och i den högre societeten herrskar nästan uteslutande fransyska seder. Det kantiga breda, stundom oski-kliga, som så ofia på kontinenten gör Engelsmännen till föremål för uppmärksamheten, stöter här mindre, och det vare sig antingen att de i hemlandets luft känna och röra sig friare, eller att främlingens öga lättare vänjer sig vid det allmänna, nog af, jag tycker mig vida mindre observera Engelsmannens brist på det finare sättet att vara inom sällskapslifvet i hans eget land, ån i utlandet. Men om vi gå till grundorsakerna för denna brist på lätthet och gratie i umgänget, så fiona vi den ligga helt och hållet i uppfostran, hvars elementer äfven i det yttre bildat sig efter landets politiska karakter och ställning. Nu strafva likväl dessa båda elementer tydligen till den högsta möjliga sjelfständighet och frihet, både i det husliga och offentiiga lifvet, samt gynnas äfven genom alla landets förhållanden, och genom statsförfattningen. Man ser med förvåning, huru värdig och anständigt de Engelska barnen: uppföra sig; icke så, att de ej äfven äro barn och njuta sin ålders fröjder hka så väl som deras ålders likar i andra länder; men i sj:lfva deras lekar blandar sig ett erkännande af det rätta, en ömsesidig akiniog och en fruktan för lagen, hvilkas anledning naturligtvis endast kan sökas i uppfostrans premisser. Man ser till och med de minsta barn uppoffra sina favoritböjelser, så svart nödvändigheten eller föräldrarnes vilja härtill uppmana dem, och deras takt häri utbildas ända till det otroliga. Denna försake!sens stora och första dygd synes här lika som sammanväxa med individen, så djupt är hon Inpräglad bos Nationen; och häri torde man få söka första grunden till Englands storhet. Hvad Engelsmannen erkänner for rätt, det förfäktar han, måste det äfven ske med uppoffring af alla hans enskilda böjelser och intressen, Man firner derföre här en omutlighet och redlighet i den offentliga förvaltningen, som gör, att man med så mycket större ömkan ser det olyckliga