rn on nan nn a 600 L. Ste:ling på kuppen, och att om han kunde bringa Lord Melbourne på fall, så skulle her kunna lefva sina återstående dagar i lugn och öfverflöd. Man måste herömma honom foör hans öppenhjertighet — han erkänner rent ut, att han väntar betalning för de tjenster han gör. Han anmärkte, naturhgt nog: Månne ej hvar och en väntar att få betalning för hvad han gör; och om jag kan åstadkomma hvad den åsyftar, som använder mig, hvarföre: skulle ej också jag få min betalming? Jag var mycket nyfiken att få reda på hvad belöning han väntade sig, men alla mina bemödanden vuro förgäfves. Det enda svar jag kunde få från honom, var: Jag vet icke? — JIVon mi r2cordo till allting! Jag frågade honom om han kom ihog saker, som passerat för fullt två år tillbaka? På denna fråga svarade han: Ganska väl. Jag frågade honom, om han kom ihog hvad han sagt för mindre än ett dyga sedan? Härtill blef hans svar: Jag är 1cke rätt såker på att jag det gör. Han sade att han ganska väl kom ihog omständigheter, som egt rum då han var i Hr Norions tjenst år 1834; men då jag frågade honom om han ej inom de sistförflutna 48 timmar sagt, att han hoppades på sitt vistnesmål i dag förtjena 5 å 600 L., dåsvarade han mig med största köld i verlden: MVon mi recordo — jag minnes ej att jag sagt så — det är väl möjligt, att jag gjort det, men jag kan ej påminna mig det. Kunnen i väl sätta ringaste tro till hvad ett sådant vittne, som detta, intygar. Hr Nortons agent fick reda på honom i en bod, der ban satt och sålde gamla kläder och skor, och hvarhän skickade han honom väl? — Till Wonersh, Lord Grantleys (Nortons broder) landtgods. Der sade han eder att han sysselsatte sig med fiske. Jag frågade honom i anledning deraf, huruvida ej hans vekliga sysselsättning varit att fiska vittnen, eller med andra ord om det ej var sådana han önskade få på kroken? Hans svarvar, såsom vanligt Non mi recordo. Om denna mannens trovärdighet är min tanka den, att om han berättade äfven en sannolik historia , så skule jag ej ändå tro den. Talaren genomgick nu detaljerne af Flookes vittnesmål, och visade huru de motsade hvarandra, till en del voro alldeles orimliga och osannolika m. m. Det skulle blifva alltför långt att följa honom i denna undersökning, hvilken äfven på lika sätt utsträcktes till ett par andra vittnens utsagor. Läsaren har af det föregående en tilräcklig måttstock för bedömmande af vittnesmålens beskaffenhet och trovärdighet: det ena är icke mera graverande för Lord Melbourne än det andra. Vi öfvergå således till slutet af Sir John Campbells tal. Mina Herrar — yttrade han. — Fru Norton kan möjligen någon gång, i stolthet öfver. sin skönhet, sitt snille, hafva gifvit anledning till tadel; hon har måhända ej alltid uppfört sig med den stilla skonsamhet och den försigtighet, som det är så önvskvärdt att hvarje qvinna måtte iakttaga, ehuru utmärkt hon än må vara för skönhet eller talang. Men är detta nog, för att bestämma edert utslag? Ar väl detta tillräckligt , för att antaga, att hon trampade under fötterna sitt äktenskapslöfte och vanhedrade sin äkta säng? Ar det väl möjligt, att J på sådane vittnesmål, som de för eder framlagda, skullen kunna förklara Fru Norton för evigt vamhedrad och förlorad? Jag kan omöjligen, mina Hrr, annat, än känna en sympathi för den Fru, hvars namn är inveckladt i denna rättegång, ehuru det är för svaranden ensam jag har rättighet att adressera mig till eder. Men det är omöjligt att glömma, att på edert utslag beror, huravida denna Fru, så skön, så dygdig, enligt min tanka, af så mycken talang enligt hvad vi alla erkänna, skall forifara att befinna sig på den höga ståndpunkt, hon hitälls innehaft, eller från denna dag, i sin ålders blomma (hon kan ännu ej vara mer, än sex och tjngo år) blifva förklarad för en vanära för sitt kön. Dessa, mina Arr, äro konsiderationer, af förfärlig vigt, men de äro konsiderationer som måste öfvervägas i edra sinnen, innan J fällen utslaget : skyldig mot Fru Norton och Lord Melbourne. Hvad jag tror, mina Herrar, är, att Hr Norton aldrig misstänkte sin hustrus trohet — att han aldrig hade skäl att misstänka den — att aldrig någonting egde rum, som han ej fullkomligt kände och gillade, och att han sjelf allrabäst var i stånd att bedöma hvad förtroende hans hustru förtjenade. Det är en grundsats vid eklesiastikTo oo Pr 4 1