Aftonbladet – 8 juli 1836, sida 2

SURTE I (rr OTLS. 201 Je NORTÖN v. MELBOURNE. Generaladvokaten Campbells försvarstal för Lord Melbourne: (Forts. från Onsdagsbl.) I hvad jag nyss anfört (att vittnesmålen helt och hållet tiga rörande åren 1834, 35 och 36), sen J ett prof på huru man gått tillväga i denna sak. Det är fullkorsligt tychgt och klart, att stalidrängen, kokerskan och pigan blifvit uppsökta for att begaguas såsom vitnen — hvar och en af betjeningen, som varit i huset de sista 6 åren, har utom domstolen bhfvit förhörd af jurister, och sådane bland de förhörde valde att agera som vittnen, hvilka visade sig bäst förstå gifna vinkar — som gåfvo svar, som passade för det ändamål man ville vinna, — som hade tjenliga minnen, som kommo ihog hvad som passerade för åratal sedan, men ej hvad som passerade för 48 timmar tillbaka, såsom Flooke. Jag skall nu fåsta eder uppmärksamhet på de vittnesmål, de aflagt. Min lärde vän är säker på, att umgänget med fru Norton å Lord Melbourres sida egde rum i hemlighet, emedan Lorden icke, såsom alla andra gjorde, gick in i huset rakt och öppet genom stora ingången, utam genom en bakdörr. Men härmed hänger så tillsammans, att Lord Melbourne vanligen brukade knacka på den dörren,som ledde till salen, hvilken dörr vetter åt gården, der hvar och en kunde se honom. Är det väl troligt att han skulle hafva valt denna ingång, om han kommit i olofliga ärenden? Jag säger ännu en gång, att det hade varit kärandens skyldighet att för eder framlägga de omständigheter, under hvilka skilsmessan mellan honom och fru Norton egde rum. Då skullen J hafva fått se, att Lord Melbournes förhållande icke hade mera sammanhang dermed, an hvilken annans som helst af åhörarnes i denna sal. Att Lorden skulle vara vållande till skilsmessan, ä en tanka som först uppkom sedan skilsmessan redan var gjord. Hr Norton tänkte aldrig på någonting sådant, förrän han fick det i sitt hufvud genom andras insinuationer och bearbetande. Det är tydligt och klart, att det icke var mnågon misstanka, som af sig sjelf uppsteg i Hr Nortons sinne. Man har bedragit honom. Skilsmessan vållades af tvisten rörande flyttningen till Frampten. Fru Norton lemnade sin mans hus för barnens skull. Men nu började man fylla Hr Nortons öron med osanningar, för något annat indirekt ändamål, och så kom han att framföra beskyllningar mot sin hustru, dem han aldrig hade drömt om, och detta ar orsaken hvarföre vitnesmålen komma så långt efter den tid, då de såkallade misstänkta omständigheterne skulle hafva inträffat. Jag vill fästa eder uppmärksamhet; mina Hrr, på de bref från fru Norton. till hennes man, som blifvit upplästa. Jag frågar eder, är det väl möjligt, kunnen J väl tro, och tron J väl, att en qvinna som brutit mot sin äkta trohet, skrifvit dessa bref, så fulla af känsa för hemmets lycka och af ömhet för sina barn, och skrifna i denna lekande, okonst!ade och rörande ton? Denna brefvexling fortfor ända till d. 29 Mars 1836, då Hr Norton i en olycklig stund skiljdes vid en hustru, öm och dygdig, hvad excentriciteter man ock må kunna förebrå henne. Hennes sista bref är skrifvet 1836. Jag frågar eder, är det icke skrifvet i en ton, som vittnar om ömhet för honom och hans barn. Och sådane bref fortfor hon att skrifva de sista 4 eller 5 åren, både före och efter, sedan hon skulle hafva haft ett brotsligt umgange med en älskare. För att återkomma till de aflagda vittnesmålen: Georgiana Veitch vistades ifrån Januari till April 1832 i Hr Nortons hus. Denna qvinna är, såsom hennes uttal tillkännagifver, norr ifrån (Skottland), liksom jag. Hon börjar sitt vittnesmål med att berätta oss, att hona aldrig zunde få syn på Lord Melbourne. Sedermera, efter en stunds förlopp och genom tillhjelp af den visionsförmåga, för hvilken qvinnorna norr ifrån äro så beryktade, säger hon, att hon mer än en gång sett honom gå trappan uppför i Hr Nortons hus, och sedermera gå ned, ibland efter en, ibland tvenne timmars visit hos fru Norton. Allt det der är ganska sannt; jag ämnar alldeles icke bestrida det, Lord Melbourne erkänner, att han lefde i intim vänskap med både Herr och Fru Norton, att han garska ofta gjorde besök i deras hus, och ofta satt ensam med fru Norton; men derjemte för4 ET 2