Aftonbladet – 8 juli 1836, sida 1

Statstidningen för i går bekräftade ändtliger det länge omtalta afskedet for Hr Statsråde Poppius. — I allmänhet skulle man väl kunn: säga, att en rådgifvares afgång och en annan: tillsättnipg icke kurde vara föremål för synnerlig uppmärksamhet i ett land, der regeringens officiella organ förklarat, att öfverensstämmelse ; rådgifvares tänkesätt och politiska tro öd någo ganska öfverflödigt, om ej ännu sämre, och at den bästa opposition finnes inom rådkammaren — i ett land, med ett ord, som man, ehuru genom grundlags uttryckliga stadgande försedt med ansvariga rådgifvare, uttryckliger förklarat icke vara konstitutionelt. Imedlertic förtjenar Hr Poppii inträde i rådkammaren — och följaktligen äfven hans utgång deruiur — att ses med något mera än vanlig uppmärksamhet i vissa andra afseenden. Han var hvarken af Gardes(d. v. s. Adels-) aristokratien, eller af Skeppsbro-aristokratien, eller ens af den vanliga embetsmanna-aristokratien, hvilken hafver sitt egentliga rike inom de administrativa verken, ja i sjelfva de kollegialt bildade Hofrätterna, men icke kunnat imtränga i högsta domstolen, hvilken blott dömer, men i öfrigt icke kan kollegialiter ens tillsätta en vaktmästare, än mindre en notarie. Genom sin inoch utgång hänga väl Justitieråderne, till dato åtminstoze, tillsamman med embetsaristokratien ; men sedan de en gång väl äro der och tills de derifrån af gå, äro de, hvad man annorstädes kallar Magistrats, icke kronans embetsmän. Deita är isynnerhet förhållandet, då en man stadnar länge inom domstolen, såsom fallet var med Herr Poppius, om hvilken man hade den öfvertygeln, att han skulle sluta sin bana der, lika som Lans förtjente och ädle vänner Thordn och Norus. En oväntad händelse kom imedlertid att kasta Hr Poppius in på den administrativa embetsmannabanan — så vida man numera ken fästa någon egentlig administratif betydelse vid koliegierna. Han blef President i Kommercekollegium, i stället för en Hofrätt, såsom fråga först lärer hafva varit. Någon granskning ai Herr Poppii kommerciella embets-forvaltning är icke tilifället här att anställa. Så mycket fordrar dock rättvisan att erkänna, att den var utmärkt af mycken verk samhet, af denna rastlösa — rörlighet som karakteriserar Finnarna, och att få chefer på så kort tid förvärfvat så mycken kärlek och tillgifvenhet, som Hr P. vann hos både höga och låga inom KommerseKollegium. En egenskap, som den store Oxenstjerna erkänner om sig sjelf, och som Hr P, således icke bör förtycke ait man tillägger honom: hans garrulilas senilis är hjerilig och oförarglig; man kan icke anna än tycka om den ungdomligt liflige gubben Hans förtjeester om vissa näringar, i syunerhe om fårskötseln, skola aldrig misskännas; och om mången skulle hafva att invända mot han: principer i näringsväg, så måste dock hvar och en erkänna, att han nitiskt och rastlöst arbetade att han icke drog sig undan för sitt kött, utar gladt underkastade sig mödor, strapaser och o. beqvämligheter, dem mängden undviker, så läng tjensten kan skötas hemma i kammaren. Hvarföre Hr Poppius kallades in i rådkam