Aftonbladet – 1 juli 1836, sida 2

LITTERATUR. (Insändt.) Svenska Akademiens språklära. Det är med grammatikal-kunskap på samma sätt, som ordspråket säger om vissa klädespersedlar: det är ingen heder ait ba den, men skulle vara en stor skam att vara den förutan; man kan ingalunda göra anspråk på litterär bildnisg blott derföre, att man kan skrifva och tala ett språk felfritt; men man är bestämdt att räkna till den illitterata klassen, om man icke kan det. Hvarföre denna, öfver hela den civiliserade verlden erkända sanning icke stort blifvit aktad i det annars litterata Sverige, vore svårt att säga, om man ieke besinnade, att vi icke länge haft vågra läroböcker i denna kunskapsgren, några allmänt erkända reglor för vårt språk, utan hvar och en måst trefva sig fram och göra sig ett system, så godt han förmått. Sålunda har en byggt sin stafning och sina ordböjningar på analogier ur andra språk; en annan stödt dem på beqvämlighet, på välljud, ja på den lumpnaste af alla grunder, behofvet att skilja det ena ordet från det andra; en tredje helt och hållet underkäåstat sig fremmande grammatikers auktoritet, o. s. v. Endast få hafva sökt ösa ur de rika källor, som vårt fornspråk företer; men många bland desse hafva varit ensidiga och mången gång öst ur grumliga källor eller öst utan urskilljning och kombinationsförmåga. Det är då icke underligt, om en skriande förbistring uppstått i Svenska språket och kortsyntheten eller nycken fått rådrum alt stifta hvar sin lilla lag i hvar sin lilla vrå Hvad en kommit upp med, har en annan, lika qvalificerad som han, adopterat och kringfört, såsom fågeln medvetslöst utplanterar trän; och sålunda har ett tomt fantom, som kallas bruket, fått godt rådrum att drifva sitt bizarra spel. För dessa lagar, el!er rättare landsseder, har man sedermera, i sin konservativa bäfvan, trott sig nödgas böja knä; och då man fått ett högt (icke blott ett allernådigt, utan ett verkligen högt) uppdrag att stifta lagar för vårt sköna, men misshandlade språk, har man måst stiga ned tll att berätta, hvad dumma och sjelfsvåldiga bruk behsgat vidtaga, då man deremot bordt ur grundspråket, ur analogier och ur en allmän språkfilosofi deducera allmänt gillade reglor, på hvilka man sedermera kunnat grunda ojäfvade domslut, om huru det bör vara, och töljaktligen att det är så och icke annorlunda. Detta bade ingalunda uteslutat skriftspråkets riktande ur talspråket, men åtminstone gjort att icke mycket, såsom nu, blifvit ett regellost kaos. I stället för detta enda rätta och manliga sätt att förfara, har man trefvat sig fram till halfheter, till halft sanna och halft falska praktiska observationer, dem man uppböjt till rang af reglor. Huru klart Gustaf III, då han stiftade Svenska Akademien, insåg behofvet af en i högre mening uppfattad lagstiftning för Svenska språket, är svårt att säga; men han föreskref imedlertid, att Akademien skulle stadga språket på fasta grunder, och han insåg, att till detta värf fordrades män, som ÄNDE vidsträckt 4