Aftonbladet – 1 juli 1836, sida 1

Direktionen för Angbaåts-Paket Bolaget emellan Stockholm och Götheborg: NES RER KON SETT SE NANT NE j I EN DISKUSSION I FRANSYSKA DEi i I PUTERADE KAMMAREN. I sessionen den 14 dennes, under debatter: öfver budgeten, uppträdde Lafitte med en ski idring af hvad Julirevolutionen blifvit under höga händer, som tagit henne i sin vård, oc framlade derjemte en jemförelse mellan Frankr rikes financiella ställning under restaurationer och under nuvarande regime. Vi meddela hi Inedanföre ett sammandrag af den diskussior som i anledning häraf uppkom mellan Lefit och ministrarne, och införa till en början de foörres tal, hvilket hufvudsakligen lydde sålunda Jag vet att ett ondt genom öfverdrifven fram ställning blir ännu värre, än det redan är; ja skall derföre taga mig tillvara för all öfverdrifi i Men jag vet också, att det är ännu farligare at söka gora en hemlighet af och fördölja den verk liga storheten af ett ondt. Jag skall derföre ar slöja det i hela. dess nakenhet. Det är nu tjugc lår, som jag varit ledamot af denna kammare och alltid har jag, så ofta fråga varit om bud: geten, måst höra samma språk: Restauratior joch revolution hafva deri förblifvit hvarandra li ka, blott med den skilnad, att det icke är samma personer; som föra samma språk. Finanserne befinna sig i ett blomstrande tillstånd! säger regeringen, nu som förr. Deficit bli allt större och större! svarar oppositionen. Derpå debatteras om hvilkendera :som har rät i sin åsigt; debatien upptager längre eller kortare tid, allt efter som det faller sig, i anseende den mer eller mindre avancerade årstiden: men slutet blir alltid detsamma, att voteringer ger styrelsen rätt, men siffrorne oppositionen. Nästa år börjar samma lek på nytt, och denna lek hedrar man med benämningen af representatif regering. — (Här började centern högt knota; venstra sidan ropade till talaren, att han måtte återupprepa sin fras.) — Jag ber kammaren om ursäkt; jag vet väl att min åsigt af sakernes ställning icke är majoritetens inom denna kammare; men jag tror mig äga rättighet att fritt yttra mina tankar. Vi kallade fordom benämningen representatif regering, som man tillade denna bedrågliga lek, för en lögn; nu kallar man den en sanning. Jag önskade att den vore en sanning! Men tyvärr tvinga mig siffrorne, och till och med ministrarnes tal, att bevisa, alt dennå sanning, oaktadt sin ungdom, kommer att kosta oss ännu mera än restauratiorens lögn. (Ater starkt knot, hvilket öfverhufvud under bela tiden talet? räckte tid efter amnan förnyades.) Ar 1820, sedan viafslutat vår räkning med den främmande -invasionen, steg budgeten till 742millioner. Tvenne år derefier bestämdes den till 875 millioner, och så svingade den sig — alltid under försäkringar af ministrarne, att välståndet våri jemnt stigande — upp till 1021 millioner år 1829, året före Julirevolutionen. Revolutionen, säger man, hade till nödvändig följd att budgeten vexte, den steg till 1221 millioner, hvilka dock nu, enligt de officiella siffrorne, åter nedsjunkit till 1002 millioser. Blott en enda gång lyckades det mig att öfvertyga till och med ministrarve, att ett deficit verkligen var för handen (1834,) och att förmå dem att mnedsätta utgifterne med 24 millioner (d. v. s. räntebetalningarne på de inlösta statspapperen). Men detta enda undantag förändrar i ministrarnes ögon icke regeln, som äratt intet deficit finnes, så att de ej ens nu kunna förmå sig, att inrymma ordet deficit en plats i deras financiella terminologi. Så sade de oss ännu i sessionen förlidet år, att manmåste betaga nationen all tro på dessa olycksaliga deficits, hvil-ka begagnades af illasinnade för att väcka farhågor, och slappa de svällande segen för vårt hastigt vexande välstånd. De kalla det nu illasinnadt, om vi tala om ett deficit! Ordet är visserligen hårdt; men det är ändå lindrigare än benäwningen förbrytelse, med hvilken man under restaurationen stamplade dylika yttranden. I sen, mina Herrar, huru beredd jag är, att erkänna äfven det ringaste framskridande till ett