Aftonbladet – 30 juni 1836, sida 3

I brunnsgästernas antal har stigit ända till 160 1170 personer. Af dessa hafva likväl många re Idan slutat, hvartill troligen den under störr delen af månaden rådande otrefliga väderleke jmycket bidragit. I BOKHANDELS-BULLETIN. ) Bokhandein har haft en skäligen färglös mid sommar. Vid Muokbron får man rosor i klad korgar och den kostliga lavendel i kålfat, och Hr Rosenblads trädgård hafva vi sett de dy:ba raste plantor från alla ve Idens ändar icke för små att utveckia sina unga behag i vårt njugg I Junisolsken. . Men af blommor ifsån Pinden ä omsättningen så godi som ingen. Det vor dock synd att här förglimina den poetisk blomsterkras, som er anonym författare hel nyligen lemnat allmänheten under vamn af E Egeria var, som läsaren känner, en li ten nymf i Konung Numas dagar, och ett gan: ska spirituellt fruntimmer. Hvar afton i skym. ningen tultade den goda fursten ut helt solo ti en lund i grannskapet af Rom, der han had sina rendez-vous med Egeria, för att med hen ne tala poliuik. Det tros, det tros.? Oc när han om morgosen åler smög sig hem til sitt palats, hade ban hufvudet fullt af de gu domligaste inspiraiioner och regeringsmaximer och blef af sina uudersåter prisad som en Sa lomo och en Talleyrand. Men denna Egeria Konung Numas hemliga råd och högra hand afled omkring år 700 före Christi födelse; hor sörjde sig till döds öfver Numas bortgång. Di ana gjorde ett slut på hennes långsamma lidande, och lät hela hennes varelse med all des: vältalighet och alla dess inspirationer, upplös: sig till ett klart vatten, derom aåro alla mythologer öfverens, se t. ex. Stridsbergs mythol lexikon. Det är i detta senare skick hon före. kommer från den tiden. Hvad nu beträffa den Egeria, som i dessa dagar presenterat si; i bokhandeln, så finne vi till en början nam. net ganska pikant. Det är icke så lätt son man tror, att finna en benämning, som på er gång är välklingande och eger sin goda appliketion. Hvad den skönas väsende inomperms åter angår, så kan man med en viss afliden Professor säga : ja, . . . det är också bra och galant ! Det liknar dessa vackra och behändiga såpbubblor, som barnen roa sig med att skicka ut i verlden. Vår författare är en poet af det mest blomsterrika slag, och hans språk skiftar, liksom regnbågen i molnen, af alla möjliga färgor.. Man bländ.s af alla dessa bjerta bilder och glittrande metaforer, s.s. Förskräckets veomhöljda engel, orkanens ljung, örlogsil, skepnad af drakekall, purpurlif, ännedag, cigarenya blad, löjekram, jesuitedjup, flugedy, kossackehugg, orientens kedj-länder, sällhetsrodret i vaggan, dricka ängrens tåreflod, den glödomhöljda orosky, aktnivgspurpur, salongens eulsfröjd, ihronruinegruset, ci ronens lusa blommor pråla i skogen af meloner full, (ack! ce saftiga meloner! Eja, dena som vore der; det är på Sci2 os;) selirevågor, azursky, isehyddor, isehamn, isefjord, isestrand, o. m. d. Denna rikedom af blomster, som alldeles växa en ötver hufvudet, gör väl stundom att man blir bortkommen och förlorar stråten, bäst man promenerar, men äfven detta är någonting rätt putslustigt ; vi skulle hänvisa t. ex. läsaren till följande stycke: Till Lilia. Det purpurlif jag med dig njöt, Allhambras verld mig skänkte, En flod af ljus du i mig njöt, Men ock det åter sänkte: Ger du ej samma lek åt fler, Hur kan din bild då glädja mer? Men när en oro når mitt bröst, Ett tvifvel, för ditt tycke, Jag hör den sången i din röst, Du älskar mig o mycke, Den fria blomman är din fröjd, Om ock af hårda ilar böjd. — Hvad är en lusteld, mot den ro, Det ljufva skönhe:ssinne, Som lägger liljor i ditt bo, ) Vi hafva länge hyst den önskan, att mnärmare, än hitiills skett, kunna följa med den inhemska bokhandelns företeelser, och till sådant ändamål inrymma någon del af värt