Aftonbladet – 30 juni 1836, sida 2

I ert Ro NE ne ARS OSA en reparation derå. Nu lärer trampningen anses och utgöra den svåraste af de arbeten korrektionisterna hafva att uträtta, och sannolikt hade de trampande derföre funnit den under reparatioastiden åtnjutaa hvilan ganska angenäm. Härtill kom att då förut de korrektionister, som växla om mat hvarandra om trampningen, i anseende till den starka fa igen dervid, förut under hvilostunderna haft frihet att gå omkring på den stora gården, till dess de efter vissa minu:er ånyo aflöste de trampande, så hade deremot nu en afplankning biifvit gjord på gården närmast omkring tramphuset, hvarigenom tillfället att promenera för dem inskräntes inom det nödiga utrymmet att svalka sig, dervid bänkar att sitta på jemväl finnas på gården utanför tramphuset anbragta. Missnoöjet med dessa anstalter är väl icke anfördt såsom något serskildt motif till illgerningen, utan gerningsmannen har, såsom vi förut nämnt, endast uppgifvit sin önskan att genom brottets begående få spö och komma på fästning; men det är i alla fall sannolikt, att desse kortsynte menniskor ansett Hr Dehm såsom egentliga orsaken dertill, att de behöfde sysselsättas med den besvärliga trampningen, och trott, att om de blott kunde mörda honom eller skrämma bort honom ifrån inrättningen, så skulle detta mödosama arbete icke längre komma ifråga ; ieke besinnande, att i allt fall Styrelsen måste vara betänkt på utfinnande af något anuat dylikt medel att sysselsätta dem, så, att deras underhåll icke förmycket må falla staten till last, och, att om fanersågarne borttagas, så kommer troligen en mjölqvarn för tramp i deras ställe. Härmed vare nu huru som helst, så hade redan åtta dagar före ogerningen en äldre korrektionist yttrat sig till åtskilliga bland kamraterne med hotelser att han ville mörda Dehm ; men dennes arbetare inuti verkstaden lära varit bonom så tillgifna, att en af dem angifvit saken, och karlen blifvit arresterad. Samma dag som brottet skedde hade tvenne korrektionister rapporterat sig sjuka, och den ena af dem hade ställt sig i försåt uti en gång från stora gården upp till den öfre snickareverkstaden, avilken gång vanlgen brukat vara läst, och hvartill Dehm hade nyckeln, för att kunna passera derigenom när han ville. Vid ett tillfälle då han skulle gå denna våg, hade dörren besynnerligen nog funnits oläst, och han hade knappt hunnit öppna den, innan våldet föröfvades, på sätt vi redan berättat. Det torde ännu icke hafva fallit våra läsare ur minnet, hvilken bitter harm öfver pressens klandersjuka och dåliga insimuationer yttrades i det Officiella bladet 1edan för tvenne år sedan, då vi vågade, såsom en trängande mnödvandigaet fästa uppmärksamheten på behofvet af en förändring uti korrektiossystemeta hand j hafvande och de författningar, som döma personer dit, hvilket skedde innan ännu större delen af dessa förfärliga ogerningar passerat, som gjort denna inrättning till en så famös parodi på filantropiska anstalter. Detär också ännu i lifligt minne, huru en af Konungens Rådgifvare, såsom representant i presteståndet, var nära att vilja ställa en annan riksdagsman till ansvar, för det den sednare i något mörka fäårgor skildrat administrationen af korrektionsinrättningen. Våra åsigter, som visserligen icke innefattade mnågon ny eller originel ide, emedan de delades af alla, hvilkas omdöme vi då hade tillfälle att inhemta, med undantag af styrelsen öfver inrättningen, hafva nu blifvit sorgligt bekräftade af ett mord och fem eller sex våäldsgerningar, vid hvilka det icke varit upphofsmännens fel eller förtjenst att de anfallne blifvit vid lif. Det är således troligt, att allmänna rösten om denna inrättnings närvarande förderfliga skick snart lärer blitva nog stark, för att genom hvad man kallar la force des choses framtvinga någon förändring. ) Men hvari skall denna förändring bestå? se der det stora problemet! Vi tvifla alldeles icke att det är ett ganska godt förråd på personer, som anse den klokaste och genaste vägen vara alt skjuta de kanaljerna för pannan, så snart de begå en ogerning. Onekligen vore också utvägen ungefär lika vig, som det förslag man Istundom hör från en och annan patriot, att hanga Jalla lurendrejare. Men uiom det, att det måhända skulle svärja nog skarpt emot den filantropi, som skall utgöra grund-ideen till korrektionsimrättningarna, och till nvilkastaten måste göra så betydliga uppoflringar, att der inå