Aftonbladet – 29 juni 1836, sida 2

Holms skrift. Hr H:s skrift är en förtjenstfull detalj7 historia, men icke tillräcklig att sprida något fullsiän—: digt ljus-öfver hela krigets gång. Ja, den imnehåller y till och med .såX föga om några förrädare, blott några och obestämda vinkar--derom, att hatet ur den icke hemtar någon ny styrka. Den synes låta ana, att Cronstedt till sin låga och ömkliga handling ännu lagt den ömkligare svagheten ali af någon annan, som skördat förrädenets frukter, låta förleda sig aertill, under det han sjelf bar hela nesan deraf; den omtalar Gripenpergs fördörmmliga kapitulation, och visar att Klingspor, ja, att sjelfva Adlercreutz icke gjorde allt hvad de kunnat; men i alla dessa fall säger arbetet ingenting nytt oeh kan således ej7öka hatet mot förrädarena, ty om dessa funnos vid Finska armcen, så kan man dock med visshet påstå, att de, under andra förhållanden, likväl icke skulle kunnat åstadkomma bela krigets olyckliga utgång. Men om nu detta hat också tändes aldrig så lifligt, och brunne aldrig så starkt genom Allehandas recension, buru skulle derigenom alla försök att nedsätta Konungamakten kunna misslyckas? Antagom att Hr H:s skrift innehållit en skildring af hela kriget, och att recensionen gifvit en åskådlig kännedom derom, hvad hade då blifvit följden? En liten blick på detta krig torde besvara frågan. En sådan blick skulle säga, att det var just Konungamakten 1 all sin fullhet, Konungamakten, sådan den fanns i Gustaf Adolfs hand, som var orsaken till krigets olyckor. Den skulle visa att Sverige sldiig egt större materiella resursser att disponera, än i början af kriget, och aldrig en mögtigare och trognare bundsförvandt än då; att hatet mot den orättvise avgriparen var allmänt, att sinnesstämningen hos nationen var genska god, att det följaktligen blott hade behöfts ett hvardagligt förstånd, att begagna dessa fördelar, för att rädda landet och afböja de faror, hvaraf det hotades. Men alla dessa fördelar gingo förlorade just igenom Konurgamakten, icke blott emedan den fanns i en kortsynt och ioskränkt mans händer — ty dylika olägenheter medrolja stundom det ärfiliga fursteväldet — men emedan den fanns utan ansvarige rådgifvare, utsn kontroller, utan tryckfrihet och utan Ständers granskningsrätt. Hade Kor ungamakten varit omgifven af alla dessa skyddsvärn, icke blott för folkens trygghet, utan äfven för makten sjelf, emedan de äro afledare för följderna af dessa misstag, tror man då, att allt det skulle kunnat ske, hvartill vi varit olyckliga ögonvittnen? tror man, att det skalle varit Konungen möjligt, att med en armd af mer än 100,000 man aldrig på den farligaste punkten använda mer, än 14 eller 15,009? att låta den öfriga styrkan ligga overksam i lsndet? att upprifva hela regementer blott igenom marscher? att förstöra den ena expeditionen efter den andra, derigenom att de afskickades i så hien skala, att de ovilkorligen måste bli slagns, eller att de afskickades med blott 30 patroner på man? att icke alleuast icke draga någon nytta af den hjelpkorps af 10,000 man, England skickade, utan att till och med genom den nesliga behandling, den; och dess befälhafvare rönte, nära föranleda en brytning med Sveriges enda vän? att låta blomman af Sverges ungdom förgås af köld och biist, då kläder för dess behof fonnos i förråderna, och att genom sjukdomar och elände, som kriget icke ovilkorligen medförde, förstöra en styrka, som ensam skulle kunnat drifva Ryssarna ur Finland? ett orättvist skymfa och degradera tvenne regementer, om hvilka man misstänkte, att de ej gjort sin skyldighet, men vägra den begärda undersökningen om deras förbållande, samt derigenom måhända påskynda sitt eget fall? att bibehålla befälhafvare, om hvilkas oskicklighet alla voro öfvertygade, men reta, trakassera och utledsna de verkligen duglige och förijente? — — — Men vi skulle nödgas skrifva en bok, om vi skulle uppräkna alla de otaliga fel, hvaraf detta krig utmärktes, fel, och hvilkas inflytelser voro vida svårare än sjelfva förräderiet; fel, som endast måste uppsokas i den dåvarande Konungamakten, och för hvilka ett enda botemedel fanns: det, att inskränka detta för sina innehafvare och landet vådliga välde. Nödvändigheten haraf blefve således det verkliga resultatet af läsningen både af Hr Holms skrift och af Allehandas recension, i fall de verkligen visade krigets rätta gestalt. Må då hvar och en göra sig ett begrepp om den goda redektionen, som tror sig genom berörde recension kunna få försöken till konungamaktens nedsättande att misslyckas, då hon tvärtom, om hon skulle bevisa något, måste bevisa dessa försöks oundviklighet. Hvad än Samlaren derföre må hafva sam