LJ Tickornå, hvartill fnösksvamparne höra, äro allesam mans oskadliga; men som åtskilliga bland dem bli trädhårda, äro de icke alla dugliga till föda. — Några af dem äro likväl härtill se deles användbara, fåsom den tufviga Tickan, märkvärdig för sin storlek och iäckra smak. Hon, äfvensom ett par andra arter, kan bli så stor, att en eada tufva förslår till anrättning för ett belt hushåll. — Blomflocks-tickan, som finnes i Skåne, är märkvärdig för silt utseende, De stora tufvor, denna art bildar, uppkomma genom den tjocka, i otaliga upprätta grenar delade hvitade foten, hvilka sluta si uti lika många trattlika, på ytan mörka hatar, hvilka. tillsammans hkna en stor -blomflock.? i Fingersvamparne äro allesammans ätliga. F era arter deraf finnas i Sverge, t. ex. krusiga. Blomkhkålssvampen, som har storleken af et barnhufvud, och som, lik andra af samma afdening, kan användas, äfven som murklor. i Murkelartade svampar äro för det mesta ätliga. ( Af dem finnas hos oss åtskilliga arter, som temligen allmänt aro kända och begagnade. . Rörande svamparnes insamling och mnyttjarde söger Hr F.: . 2:o Böra de insamlas uti torrt och klart väder, dels derföre att de då äro smakligare (mindre vatterbaltiga), dels lättare förvaras. — De böra af.karas med en knif och icke uppryckas med händerna, hvarigenom jord och smuts så gerna följer med. De stånd böra helst i väljas, som ännu icke blifvit fullt utväxte, dels såsom smakligare, dels emedan äldre ofta finnas angripne af insektlarfver; sådane förkastas alltid. Man använder icke j gerna något stånd, som börjar släppa sitt fröstoft. ?3:0 Före användandet bortrensas väl fröredningsla gref (skifvorne, piporre eller taggarne) på undra sidan, äfvensom hatters skinn, då detta är klibbigt och lätt lossnar från köttet, t. ex. hos Boletus Tluteus. De sköljas derefter i vatten, eller, om man för större säI kerhet skull vill, uppkokas de först med salt i vatten, som bortslås, och sköljas sedan, ehuru de derigenom förlora en del af sin smak. — Att skölja eller uppkoka dem i ättika är ett osvikligt medel (redan omialadt af Åthenaeus och Plinius; ty äfven de giftigaste skola derigenom blifva oskadlige, men ättikan, hvarmed de behandlats, blir ganska giftig), ehuru detta med arter, som man säkert känner, tighet. ; 4:0 Ånrättningar af svampar böra icke längre tid eller öfver natten, före användandet, förvaras. icke är van vid denna spis, säkerhet, först försöka med e bekommer väl:; ?5:o Man kan äfven torka svampar och sålunda förvara dem hela året om. 3 orkningen sker antingen på torrt, luftigt ställe eller lättast i en bakugn, som likväl ie. ke får vara för. mycket upphettad. Smärre svampar, t. ex. murklor, torkas hela, stöfre, t. ex. kosvampar, skäras i skifvor. De förvaras sedan på torrt och luftigt stalle. -— Man brukar på en del orter äfven insylta dem, insalta dem o. s. v.? är en öfverdrifven försig; Den, som terde ock, för yttermera n mindre porticn, om den 4 Vi kunna icke bättre sluta denna redovisning för Hr Fries i så hög grad interessanta afhandling, åt hvilken vi önska så stor publicitet som möjhgt, än genom de ord, hvarmed han sjelf slutar den: Just den omständigheten, att en eljest i Polarländerna njugg och sparsam natur begåfvat dem med rikligare förråd af ätliga svampar än andra länder, synes antyda den vigt, naturen sjelf lagt på sveamparnva som nöringsmedel för vårt land. Vi tro oss derföre böra fästa uppmärksamheten på det besynnerliga förhållande, att man nästan alls icke använder, i ett eljest torftigt land, ett näringsmedel, som naturen sjelf anvisar och nästan slösar med, då de begagnas i de länder, der naturen är mindre tr: frambringande. Mar torde finna det öfverdrifvet, kanske löjligt, då vi på fullt allvar påstå, att vårdslösandet aj ett så smakligt, födande och rikli, så gt förekommande näringsmedel är en stor, årlig nationalförlust. bunkostositpemtnelra de ne SE ön DORO SAR on kram tmoReoea NAKORT Ne ANNONSER. t sorgfälligt kostig i dess