öfverstiga hvad i högstberörde Förordnings 13 . är stadgadt, eller 8 tum, samt att redskapen i öfrigt är med författningens föreskrifter öfverensstämmande. Och har Kongl. Majt jemväl ansett det af 26 f. 1 meranämde förordning vara klart, stt de delar af piporna, son icke äro fästade vid hatten, ej behöfva serskildt föorsegJas. (Siats-Tidn.) Vi nämnde några ord om Magisterpromotionen i Upsala och det dertill utfärdade programmet, redan sistlidne Thorsdag, eller samma dag promotionen egde rum. Andra tidningar hafva sedan meddelat de för tillfället författade, tryckta verserna, men brist på utrymme gör, att vi ej kunna återgifva dem in extenso. För att bedöma, att de i hög grad förtjena att räddas från glomskan, torde följande utdrag vara tillräckliga: ?Du ser, o Gud! i segrens fröjd Hur ynglingsbjertat sjud:r eller, i recitativet, der skalden föreställer sig Magistrarnas intåg i kyrkan: — — oe — — , Jag såg Hur i kvar blick, af snillets dager, En blixt bröt fram ur kraftfull håg, Hur hjertan slogo mot den lager, Som tätt vid deras pulsar låg. (Det är att märka, att lagerkransen vid invandringen i kyrkan, bäres på bröstet) ?O! vården, skonen altarflammanr , — För tidens stormande begär, . Fr fe Att hon kring Er ej slår tillsamman Och er som offerved foörtär. Eller hela följande stycke: Reeitativ. Mörk som natten —: chaes son, Ödet, genom ve: Iden ilar; Skenet af hams hvassa pilar Blixtrar till vid åskans, dån. Segrens svärd är ödet gifvet: Och vår valplats, mensko-l: fvet Till dess dunk:a rike hör. — Platsen liknar ättekullsn Der du minneis rosor strör: När du der i hoppet dör, Tro ej, stt ett stoft i mulen Var den skatt du kämpat för! Aria. Yngling! Genom storm och lågor Graf ocr himmel sök med mcd: Turwla dig i ifrets viger; Svalka sig i ljusets floå! Fjäriln f-uktar rosens törnen Fastän doft hans föda är: : Opp till solen sväfvar örnen, Förd af ädlare kepär. Chör. (under kransarnes påsättande.) Höj vig, Orn, tills du försvincer I den rymd, der sole brinner! Ljuset är dia Iefnads fölt. — MNäktigt genom azurns tält, Öfver vårens moln du skrider; Du är ung, oa lagfens tid:r Ungdomssinnet drömmer sällt. 4 Qvartett. Farväl, farväl! du ungdoms dröm! Du fri!eas enge! glad -ch öm — Se! Ifvets morgonsträlar gry! Du vill ull parsdiset fly. Chövr. — Han flyr! -: en ljungeld bryter Morgoorodnaas sky. Mörkre:s strid är evigt ny, Nattens ättling, Ödet, ryter — lejoastark Är de duakla lotternas monark! Det är tid att raskt försaka Palmens, liksom lagrens skygd: Tsd att strida, bedja, vaka, Segra: — Jö med maulig dygd. Det syns att skalden, liksom Turkarna, tror på ödet, eftersom han tillerkänner detsamma segrens svärd. Icke underligt då, att hans poesi smakar nog mycket af den Turkiska musiken, der klingklang utgör hufvudsaken, och att han än liknar magistrarne vid örnar, som han ber försvinna i rymden, än vid offerved ; än talar om, hur hjertat sjuder, och än hur hjertan slogo met den lager som låg vid pulsarna ; (lagerbärsoch andra blad, lagda på pulsarna, brukas som bekant är, stundom i sjukdomar); huru han ber magistrarne taga farväl af ungdomens drömmar, och detta derföre, att lifvets morgonstrålar gry, hvilka morgonstrålar likväl gevast åter brytas af en ljungeld, hvarvid nattens ättling, ödet, 77ter; huru han vidare underrättar oss, att Jjuset är ett fält, och azurn ett tält ; men i nästa vers åter, att ljuset är en flod, som dessutom lärer vara ganska kall, emedan författarens råd är, att svalka sig deri, sedan man först lumlat sig i lifvets vågor. I ena versen är menskolifvet vår valplats, som hor till ödets dunkla rike, och i den nästföljande är det Ijusets fält; på ett annat ställe åter ar det ett prisma, genom hvilket himlars eld, som brinner i pulsarna, bryter åt miloa Få 299 u— ———-——— O oo —. — —— —— — Z ---—— — — .zZz.Zx—— — —— ————