Aftonbladet – 22 juni 1836, sida 1

England. D. 3 dennes fortsattes i Underhuset debatten om Irländska tiondebillen. I anseende till ett par dervid hållna tal, hvilka äro af markant beskaffenhet, anse vi oss böra meddela läsaren några närmare detaljer om denna debatt. Den, som öppnade striden å de konservatives och högkyrkomännens sida, var Hr. Jackson, som upprepade de vanliga ropen: förstöres den indela (established) kyrkan i Irland, så kommer snart den indelta kyrkan i hela Brittannien att följa med, och oförtöfvadt äfven konungamakten etc. — Hr Vard vederlade hans sofismer med lugn och klarhet. — Hr Dan. Harvey afgaf sin trosbekännelse, att en indelad kyrka oeh all sammanblandning af kyrka och stat strida mot christendomens anda, hindra dess framgång och minska dess makt. Detta bevisar hela historien. Den olycksaliga förknippning af kyrka och stat, som eger rum ej blott i Englerd, utan äfven i alla andra christna länder, utom ett (Frankrike? Skottland? Belgien? eller hvilke:?) är högst skadlig för både kyrka och stat. Talaren ogillade äfven den framlagda billcn, som ändock åsyftade att låta en indelad kyrka fortfara. Han för sin del ville icke blott förvandla (convert) tionden och låta det mesta stedna i egendomsherrarnas fickor, utan ville använda den till folkets verkliga lättnad. Öfver detta förslag raillerades talaren bittert af QConnell, som nu uppsteg och höll ett af de märkligaste tal, han någonsim hållit — uppfylldt af denna ohärmliga konst, att under ett skenbart vårdslöst gyckel göra de finaste distinktioner och inskärpa de mest frappanta filosofiska sanningar — spåckadt . med dessa dödshugg åt tory-fåfängan och ströende salt i såren, allt detta dock utan att vidröra annat än motståndarnes politik och opinioner, men aldrig den enskilda karakteren, om icke ?i rätter lifsnöd eller såsom svar på något gement personligt anfall. ) Efter en dylik afstraffning åt Harvey, som genom sin öfverdrift understödde Toriess bemödanden att förstöra billen, och som gjorde det af småaktig. ilska mot OConnell, kom denne in på hufvudfrågan. Jag tillstår, sade han, att den tid icke är längesedan förbj, då denna debatt skulle hafva fröjdat mig öfvermåttan, såsom upplifvande mitt hopp om hinnande af ett kärt och länge sökt mål, unioners upphäfvande.: Det. satt, hvarpå denna för Irland vigtiga fråga har blifvit diskuterad — den lumpna, föraktliga politiska skenhelighetstrada, som karakteriserat debatten ! å deras: sida hvilka sätta sig emot all så kallad koncession åt Irland, skulle nyss hafva fignat mig, emedan det gaf ett ytterligare bevis, att parlamentet ej är benäget — att ett parti deruti funnes, for mäktigt att tillåta den del, som vere benägen — ja, jag vill nyttja det förkastade ordet — att göra Irland rättvisa. Men jag måste erkänna, att så äro ej numera mina känslor beskaffade; jag , säger ärligt, att jag ej mera önskar ett skäl för upphäfvandet. Jag har sett för mycket af Engelska folket (Oh, från oppositiouen, och uppmuntringsrop). Jag har sett förste embetsmannen i verldens första stad der vid skranket, och jag har hört honom i ett borgerskaps namn tala, hvad J icke kunnen dölja för Eder sjelfva, och hvad jag vågar säga Er att J ej vågen i längden vägra. Jag vill, med Skattkammarkanzleren, stryka bort kanalen och förklara mig för en West-britv (Cheers). — Talaren meddelar derpå högt loford åt ett tal, som Hr Fowell Buxton hållit i den upphöjda andan af christen och gentleman, och som: han önskar måtte biifva allmän? laset. Han, så fortfar OC., påstod, att agitation, ehuru illa utskriken den ock är, hade brutit Negrernes bojor och uträttat mycket annat godt. Han svarade på de avmärkningar, man gjort om följderna af redan skedda koncessioner, och foitfor: En röfvare tager mina penningar, och då han tvingas att ge dem tillbaka, kaliar han detta konsession och säger: vi koncederade det. (Cheers från ministerbänkarna och Groans från oppositionen). J hatfven röfvat, J hafven förorättat oss i religionens namn; J gjorden det, i det J haden religionen vå edra läppar, men ingen relgior i edra hjetiau. Men er prolestantism, er pohtiska protestartism gjorde det;. och så öfverfallen J mig dermed. Jag frågar icke efier edert hån, jag frågar icke efter atl J kasten nig i ansigtet dessa koncessioner, ty J veten, att Vi tvipgaue er att göra dem. J ånpgren dem, emedan vi äro har, färdige att intyga den brist på uppriktighet, hvarmed J hafven koncederat, och en ännu fåfängare ånger, nu då J icke mera kunnen taga edra ord tillbaka (chse:s). Om vi taga den förevarande frågan och dess verkliga ställning i skärskådande, om vi göra det såsom statsmän och ieke såsom partianhängare, om vi låta sundt förnuft och rättvisa råda, och lemna å sido den gudiighet, som endast strider för personliy makt och något när liknar, hvad en välboren baronett har kallat den smutsiga aristokratien på en amerikansk ångbåt, om vi lemna å sido den smutsiga aristokrati, som nu blifvit antagen i religionen; då kunna vi komma att afgöra frågan, att afgöra