Aftonbladet – 17 juni 1836, sida 2

manlig vältalighet, för att kunna reda sig i lifvets angelägenheter, var det första som fordrades af den bildade nordboea, och de som hade högre natursgafvor, forsökte att blitva skalder, den arofullaste utmärkning, som kunde hända en man på fredlig väg då för tiden. Ty begreppet stald ionefattade då allt hvad som inbegripes under namn af lärd och litteratör, samt till och med statsman, emedan skalder ofta uppträdde såsom medlare mellan den styrande och undersätarve i politiska angelägenheter. Efter en kort, men för dilettanten tillsäckhg, beskrifning öfver den rvordiska skaldekonosteas arter och slag, så vida det angår det kistoriska, ofvergår författaren till våra förfäders kärlek för sagor och berättelser i obunden form, som utgjorde största delen af deras samqvämsnöjen, samt deras Spartanska tycke för lakoaismer och gåtor, samt deras tidräkning, ett system, hvaraf det väsendtliga änna i vira runstatvar år bibehållet, och som antyder ett obestridl:gt minne af våra förfäders hogre från Orienten medbragta astronomiska kunskaper, då de Christna lärarne funono för sig en så fullkomlig tideräkning, att de deruii blott behöfde inpassa de Christna festerza. Till författarens forskningar om denna tideräknings ursprung, skulle man kanhända kunna foga en vink om likheten med kKtruskiska cykeln, sådan den blifvit framställd af Niebuhr, isynnerbet, då det ej är osannolikt, att Etruskerna voro ena Pelasgisk stam, hvilka ommit samma vag som deras aflägsnaste stamförvandter, ÅAsarne. Då tideräkningen, i stället för siffror, betecknades med bokstafver, är öfvergåvgen derifrån till förfädernas sknfkonst eller sunorna ganska naturlig, och till den högst tillfredsstallande framställning, författaren lemnat om allt hvad man tänkt och forskat i detta ämne, kunna vi föga tillägga, utom vårenskilda öfvertygelse, att rumorna voro egentligen från början en sort hieroglyfer, ämnade af piestkasten till ett hemlighetsfull: betecknaede af deras mysterier och kunskaper, samt att, vid forskningen af de äldre alfabeternas likhet med 1unorna, denna snarare måste sökas bland de Celtiska, än de Grekiska och Romerska alfabeten. Samma väg, som de nysre forskare velt, går för öfrigt författaren, då han påstår, att runorna öfvergingo till folket, som egentlig skrifkonst, först omkring vid kristendomens antagande. Ifrån denna öfvergång är den till de nordiska folkslagens vidskepelse naturlig, då man vet att runorna, dessa ursprungliga tecken för högre naturinsigter, sedermera begagnades såsom medel att tillställa trollkonster, hvarom ölrunor, segerrunor samt andra dylika användningar af den i linda varande skrifkonpsten vittna. Denna öfvertro var också ett arf från de fartasi-rika Österländerna. Omentens tro på ett ourdrvikligt öde hade äfven medföljt vår ur-tam hit; men i stället för den Indiska och Mubamedanska apatbicn frambragte denna hos oss en ökad verksamhet och trots af farorna. Med denna åsigt var äfven förbundea öfvertygelsen om de fylgior eller genier, som ledde menskornas öden, samt den lycka som var oskiljaktig från en person eller en ält, isynnerhet konungars. I förbindelse härmed stodo medlen att utforska framtiden, än genom betydningsfulla drömmar, dem man på flera sätt sökte förskaffa sig, än genom lotikastning och spådomskonster, hvdraf Völvoruva gjorde, likasom Schamanerna, en ordentlig profession. Men med all dEnna tro på högre och lägre andar, hvarmed sinneverlden kuuvde förbirda sig, förblef alltid bos de högre och ädlare nordborne tron lefvande på en enda allsmäktig Gud, verldens skapare, och på belöning ech straff i en annan verld. Ifrån dessa tvenne gurdvealer för all högre sedlighet utgingo de höga drag af mensklighet, mildhet och försonlighet, isynnerhet emot bedjande fiender, hvilka utgöra lika så minga ljuspunkter i det af blod och hämnd annars öfver flödande tidehvsrfvet, och hvarpå författaren ur sagorna anför flera frappanta exempel. — Hit hörer älvea de garnlas hjelpsamhet emot sina vänner, deras afsky för sll smädelse, och framför ailt den o:ubbliga vänskep, hvilken förenade dem som ingått fosterbrödralag , hvilka keiigt forbundo sig, ait dela allt godt och ondt 1 lifvet, troget bistå kvarandra i faror och nöd, och hämnas hvarendras dö. fom författaren anmärker, gick innerligheten i dessa för bindelser stundom så långt, att den ene foster brodrenv ej ville öfveslefva den andres fall, och han bade kunnat tillägga, att sagorna omtsla fosterbrödralag, der den ifverlefvande var förbunden, att följa den döda in 1 sin grafhög, för att der med borom omkomma. ömma ) orventiska anda, som förädlade vänskaps förbindelserna melian nordens hjeltar, inblandade sig äfven i deras förhållande till det andra könet, och mildrade det beroende, hvarmi qvinnan hos mind;ie oclade folkslag vanligtvis befinner sig. Qvinnan fick visserligen icke taga arf, och döttrarne bortgiftes efter föräldrars och slägtingars vilja; men dessa inskränkningar i hennes frihet mildrades genom den aktning för skönhet och den qvinliga hedern, som var nordboen medfödd. Den 2 ON am don