spärrade fängelserum och herrar gode män begagna den försigtigheten att sätta sig i besittning af sjelfv: skriften, så synes väl svårt att i händelse af god männens förnekande, bevisa sanningen deraf; men er omständighet, som gode männen icke lärer betänkt, ha likväl satt mig i tullfälle dertill, ty för det första va tillsammans med dem vid ifrågavarande tillfälle, äfven herr grosshandlaren Braune, hvilken jag anser aga för mycken hederskänsla för att hafva deltagit i det anlagda bedrägeriet, och för att kunna förneka sanningen al min uppgift, då han efter hvad jag nu begär, derom blir inför Kämnersrätten tillfrågad; för det andra tillåter lagen, uti 17 Kap. 7 S. Rättegångs-balken en fullmäktig alt vittna i sådane ämnen, som icke 1 förtroende, det vill säga, emellan fyra ögon, kommit till hans kunskap, och jag anhäller alltså att herr vice häradshöfdingen Göök må inför Kämnersrätten häröfver edeligen blifva hörd, och för det tredje var skriften icke uppsatt hvarken af gode männen eller deras synliga ombud, hvadan författaren af denna skrift äfvensom de personer, för hvilka den blifvit förevist och hvilka jag anhäller en annan gång få nämna, alltså blifva mine ytterligare vittnen. Men detta gode männens misslyckade försök, gaf emedlertid mig en upplysning, som de troligen minst ämnat, eller den, att deras ifrågavarande bemödanden att framkalla ett kompagniskap, och bringa mig under session, icke kunde, efter hvad förut är nämndt, inberäknas på massans fördel, utan endast åsyftade ett skyddsvärn för dem sjelfva mot det reconventions-ansvar, som de nu äntligen insågo mig äga rätt af dem utkräfva, äfvensom ett försvar för Landshöfdinge embetets lagstridiga åtgärder. Härigenom inhämtade jag äfven. den tröstande upplysningen att deras välde öfver Domaremakten icke var lika säkert, som det de ägde öfver den executiva — och, att de således verkligen fruktade, det domstolen skulle, trots alla deras resourser och miktigare inflytanden kunna bedöma min sak, både rättvist och opartiskt — dessutom öfverlemnar jag åt, mina herrer domare och åt hvarje rätt skaffens man att bedömma huru konseqvent det är, af män som sålunda sjelfve sökt genom både tortur och list, bedraga och förleda mig, till en falsk uppgift och till afsägelse från alla anspråk på både heder och välfärd, att just dessa män nu upptråda såsom redlighetens organer, för att utkräfva straff å mig, för det de, genom egen oförsigtighet, möjligen kunna i en framtid komma att förlora ett i alla hänseenden mindre betydligt penningebelopp. Och torde såsom bevis derpå, att de så väl emot mig, som emot min moder anställda förföljelser äro helt och hållet främmande för konkursmassans intresse och min moders verklige herrar kreditorers vilja, jag nu i ödmjukhet få erinra, att det af herr Wijk i detta afseende begagnade redskap, f. d. kopvardi-skepparen herr A. E. Heger, som, under rubrik af massans gode man egentligen: vidtagit och utfört alla de a konkurs-administrationens vägnar verkställde våldsamheter, sådant oaktadt i sjelfva verket icke är hvarken fordringsägare eller god man i konkursen, ty den förra egenskapen upphörde derigenom, att den af honom till firman försålde vexel, deshonorerad, från Hamburg med protest hit återkom, och egenskapen af god man har han inför Rådhusrätlten redan den 13 sistl. Januari sig afsagt, just på den grund, att han i massan icke ägde någon fordran, hvarföre ock Rådhusrätten i stället till massans gode män förordnat handelsbolaget Matsson Braune och herr grosshandlaren J. A. Westerberg Missödet med den vägrade underskriften nedslog emedlertid icke herr Hegers mod att på annat sätt söka vinna det för herr Wijk så angelägna mål. Herr Hieger, som ansett allt lofligt, då det åsyftade att förnärma mina lagliga rättigheter, hade genom en egenmäktigt anställd husvisitation i mitt enskilta boningsrum, funnit för godt att tillegna sig alla mina papper, hvaribland händelsevis äfven befanns ett af mig vid något tillfälle uppsatt project till bolagskontrakt emellan mig och min moder, men hvilket aldrig kommit till något afgörande och följaktligen icke blifvit af henne underskrifvet, glad öfver detta fynd, hastade herr Heger till Rådhusrätten för att derstädes begära mitt förs ättande i cessions-tillstånd, men såväl fyndet som åsyftningen dermed blef tllintetgjord genom Rådhusrättens utslag den 26 sistls Mars, hvarigenom: bemälte rätt förklarade sig icke kunne bifalla det väckta cessions-påståendet. Och ehuruväl gode männens ombud, herr vice häradshöfdingen Göök, öfver samma beslut i Kongl. Hofrätten reservalionsvis sig besvärat, har händelsen likväl så foögat, alt denna besvärsskrift sentidigt till Kongl. Co rätten inkommit, och att alltså utslaget, på sätt i ädmjukhet bifogade Kongl. Hofrättens diariibevis hestyrvker, nu mera vunnit laga kraft. Det är således en lagligen konstaterad visshet, utt jag icke varit bolagsman uti bandelsfirman C. Lidbäcks