(Införes på begäran.) Till Götheborgs Stads Kämners-RBätt. Det är med blandade känslor af fruktan och hopp, jag nu inför denna aktningsvärda domstol, förklarar mig öfver de förfärande påståenden, hvarmed såväl Aktor som Herr vice. Häradshöfdingen Göök sökt uppskrämma min fantasi, och förvilla allmänna omdömet öfver mitt hamdhngssätt. Jag fruktar, och hvarföre skulle jag förneka det, jag fruktar verkligen denne mäktie fiende, som genom sitt: inflytande kunnat till den grad inverka på ett Landshöfdingeembete, att detta embete, ehuru ej längesedan så utmärkt för dess intellektuelt kraftfulla styrelse, för dess noggranna iakttagelse af lagarne och dess former, samt för dess af alla insinuationer oberoende aktning för hvarje medborgares rättigheter till person och egendom, nu deremot kunnat tillåta sig en så stark afvikelse derifrån, som den, att, på lösa och, som det sedermera befunnits, rakt falska föregifvanden, samt med förbiseende af Majestätets höga rättigheter och rikets konventionella förhållanden, sjelfmyndigt från annat konungarike reklamera samt i häkte insätta en person, som oförvunnen till allt hvad möjligen kunnat få namn af brott, icke en ging ägde någon skuld hvarföre han kunde lagsökas, och som samma Landshöfdinge embete sjelf, några dagar förut, auktoriserat till dess företagna utrikes resa. Jag fruktar denna Tartuff, som oaktadt hålen efter spikarne ännu ej äro tillräckligt cacherade, likväl under masken af en Brutus, lyckats tillnarra sig flera aktningsvärda och allmänt ansedda namn under ansökningen om den så lagstridigt meddelade. reklamationen, och som likaledes lyckats för ett ögonblick allmännare insinuera den tankan, att jag vid ledningen af min moders handels-affärer skulle hyllat samma principer, som dem, för hvilka han sjelf, särdeles vid förvaltningen af anförtrodt gods, gjort sig så allmänt känd. Med ett ord — jag fruktar att det främmande intresse, som, på sätt jag uti hosfogade , af mig nu i ödmjukhet till dess innehåll åberopade besvärsskrift, närmare utvecklat, haft ett så kraftigt inflytande på behandlingssättet emot mig, äfven möjligen kunnat försöka att inverka pa det domslut jag vid Kämnersrätten har att afvakta. Och emot allt detta, — Huru svagt är icke. mitt hopp. Hvad kan väl jag hoppas? som, under hela denna emot mig så orättvist bereada och så våldsamt underhållna tilldragelse, varit så väl af myndigheter, som af enskildta personer: till den grad förfördelad, förtryckt och nedtrampad att man icke en gång tänkt sig möjligheten af det jag skulle åga någon rättighet att försvara, ännu mindre någon upprättelse eller något skadestånd att, utkräfva. — Jag, som så skyddslöst blifvit lemnad i händerre på min förföljares organer, att desse i öf vermodet af sitt välde, öppet inför sjelfva domstolen vågat bestrida min rätt, att ens med min egen moder, ännu mindre med mine anhörige och vänner, få samtala annorlunda än i deras närvaro, — hvilka i sjelftagen egenskap af konkurs-systemets mnational-gardister, trott sig ensamme äga myndighet inom fängelset samt en obegränsad disposition öfver min person och min enskildta tillhörighet. Jag, som icke äger annat stöd än medvetandet af min oskuld — icke annat ansvar än lagarne och icke annat skydd än allmänna rättskänslan, samt en skimrande föreställning om möjligheten deraf, att mine domare skulle, mera sjelfständige än en högre auktoritet, kunna motstå alla frestelser, både af lockelser och hot, för att lika samvetsgrant och oväldigt tillämpa lagarne nu, då de frikänna, som i motsatt händelse, eller derest de skulle hafva fördömt mig. Men för dena olycklige är äfven den minsta ljusning en dag, äfven det svagaste hopp en stödjepunkt — och det är derföre jag nu, med fullkomlig tillförsigt till mine herrar domares rättvisa och urskillning, företager den lagliga vederläggningen af slutpåståenderne. Härvid torde jag till en början få fåsta Kämnersrättens uppmärksamhet på några generella misstag eller förvillelser, som tyckas ligga till grund för så väl aktors som vice håäradshöfdingen Gööks påståenden, äfvensom för hela behandlingssättet emot mig. Att undanrödja dessa misstag är alltså detsamma, — som att undanrödja sjelfva påståenderne och det är således för mig desto mera angeläget att utveckla verkliga förhållandet härmed. Man har hvarken vid min reklamation ej eller sedermera under rättegången, och ännu mindre uti slutpåstaenderne, gjordt,sig ett redigt begrepp om de förhållanden, hvaruti jag stått till handelsfirman C. Lidbäcks Enka Comp. eller om de skyldigheter, som, i följd deraf, kunnat mig lagligen aligga, . Man har börjat med att hos Landshöfdinge embetet förklara mig för kompagnon uti samma firma och hela den stränga behandlingen såväl emot mig, som emot min moder har egentligen endast haft till syftemål, att aftvinga både mig och henne en falsk uppgift härom,