LITTERATUR. Qvinnorna. (Slut fr. gårdagsbl.) Vi kunna icke sluta vår anmälan af. Qvinnorna, utan att, såsom prof på både stil och sundt omdöme, anföra en bit, som eger en förundraesvärd tillämplighet till en senare händelse, och skulle kunna synas vara skrifven i anledning deraf, i fall boken icke varit tryckt innan händelsen inträffade. Stycket lyder så: Ja, det är ju förunderligt, — sade, Jarnv, när Leonard slutat — att J alla af eder kast, J efxomlingar af tolfte Carls bussar blå, J män af svärdet, J fändrikar och löjtnanter särdeles, att J aldrig kunnen förmå er styra sinnet och betanka, att hvad man företager skall göras för ett godt ändamål, och att edra medel oftast verka motsatsen, Ja, — svarade Leonard — jag medgifver allt. Jag föraktar sjelf denna usla vana, att. med armen bana vag för sin vilja, äfven nör den är god. Jag hatar i botten alla dessa af djupt inrotad aristokrati och feodaltyranni qvarlemnade gamla, ohyggliga vanor, som, ehuru så mycket i aftagande, dock lefva ännu, fast med svagt lif, och blossa upp under askan då och då. De är godt, att du hatar dem, fast du ibland hänger vid dem. — genmälte Jarno — Så gjorde icke din hög-grefliga, ärke-aristokratiska och andryga herr fader, Gud fröjde själen! Förstår du den slutsats jag deraf vill göra? i Ja väl, mycket väl! — svarade Leonard — Du inenar, att delta fel kan icke med ens, icke med en, tvi, knappt tre generationer änvu, totalt försvinna. I fädernehuset insuper gossen sina iddeer, verlden gnager väl utaf dem, utspäder dem, böjer eller rättar dem; men den gamla grunden finnes dock oftast qvar. Du menar nu, att, äfven om mitt sinne vill en del samt emot min vilja och mitt bättre vetande tillhör den gam!a, så kallade goda tiden, så äro dock mina grundsatser alldeles införlifvade med den nya. Och sina barn uppfostrar man enligt sina grundsatser, icke enligt sina vanor, när man har eftertanka och förstånd; ergo